It's raining cats and dogs

Denna MW är till synes helt omedveten om att det regnar kraftigt utanför, de flesta i auditoriet sitter och huttrar (och ja, han har shorts och sandaler på sig, och till skillnad mot svenska män är han barfota i sandalerna). Men skjortan, hideous! Provningen var mycket underhållande och intressant. Allt vi provade var engelskt :-)

Stephen Skelton MW

Roligt att lyssna på någon som var med för nästan 35 år sedan och startade den vingård som numera är Englands största. Inte många som har hans erfarenhet av engelskt vin.

Vinlistan till provningen jag ska ha i september är klar, ska bara se till att få hem vinet också :-) Det blir några extra flaskor av mitt favvisvin till mig själv när jag ändå lyckas få tag på det.

Två liter - ingen vill ha så lite!

Bagaget tillåter 25 extra kilo hem, så jag tänkte att en och annan pava vin kan nog få följa med. Speciellt när jag lyckats hitta vinoteket jag fått rekommenderat. Visserligen handlade jag på bodegan bredvid igår, men vinoteket ska få besök ikväll. Men så är det någon j-a frizon det här, så trots att det är EU gäller icke-EU-regler. Två liter vin! OK, vilka 2-3 flaskor ska jag ta med? Man brukar alltid kunna ta med 2,25 liter på den 2 stipulerade. Jag som redan har 4 som jag absolut vill ha med. Och så har jag inte besökt vinoteket än.....

Baksida av vin - alkoholen

Ibland får man sig en tanskeställare. Varför håller jag på med det här egentligen? Med vinnörderiet. Med att hitta upplevelser, med att analysera vin och smaka, prova, jämföra, njuta. Och det är väl det som är målet, att njuta, att hitta det där man mår bra av. Men på vägen blir det en hel del plonk, mindre gott, och andra baksidor. Alkohol t.ex. Ett eller två glas vin är gott, ger en lagom trevlighetsnivå i kroppen. Men det gäller att stanna där.

Igår flyttade vi ut det sista från huset, till respektive lägenhet, och anlitade ett gäng helt fantastiska killar från Flyttverksamheten Länkarna. Det är en ideel förening som hjälper personer med missbruksproblem, både alkohol men främst narkotika. De erbjuder bl.a. bostad och arbete, och ett arbete är deras flyttverksamhet. En del ser rätt härjade ut, och man förstår att de varit med om ett och annat. De var mycket artiga och trevliga och alla flyttgubbarna tog i hand och presenterade sig. De var måna om att göra ett bra jobb, och det gjorde de. Stämningen under flytten var god. Det skämtades friskt, med varandra, men även med oss. Det är fantastiskt att det finns verksamheter som deras, för det behövs, tyvärr. Och för mig som kund är det bara att tacka och ta emot, för de har bra priser, och gör ett bra jobb.

Och ikväll var jag minsann inte sugen på något vin, utan det blir en kopp te till Melodifestivalen.

Dags att deklarera vin - trams!

Jag hann inte läsa tidningen på morgonen idag för jag tog en sovmorgon innan jag skulle iväg på en utbildning. Så det blev nu på kvällen. Och då satte jag nästan chokladpralinen jag köpt på Ejes på väg från utbildningen tillbaka till jobbet i halsen när jag läste kulturdelen.

Jag har respekterar SvD:s Mats-Eric Nilssons väderkvarnsfäktande mot tillsatser i mat. Jag har inte alltid djupläst det han skrivit, men nu kom det till ett livsmedel som särskilt intresserar mig. Och då blir jag lite funderad. Är hans kamp lika illa grundad på andra håll? Jag ser flera faktafel i artikeln. Han pratar om att det inte finns någon certifiering av "naturliga viner" så de är ganska svåra att hitta. Citat: De gömmer sig dock i Systembolagets beställningssortiment. Öhhh? Det finns naturligt odlade viner i det ordinarie sortimentet också. Många producenter skriver inte ut att det är naturliga för de tycker de är så naturligt och vill inte marknadsföra det.

Mats-Eric klagar även på att det inte är innehållsdeklarerat om det är tillsatt socker, eller om det är tillsatt jäst som kan förändra vinets karaktär. Jag tycker det är en rent skrattretande kommentarer. Sockret förbrukas vid jäsningen, det är ju därför det tillsätts. Och jästen, ja självklart väljer vinmakaren vilken jäst han vill ska jäsa vinet, beroende på vilken karaktär han vill ska komma fram. Om man väljer naturjäst, får man en sorts karaktär, om man väljer en odlad jäst, får man en annan karaktär. Menar Mats på allvar att man på Pågens bröd ska ange vilken sort jäststam man använt för att göra limpbröd??? Det står i innehålldeklarationen (antar jag eftersom jag inte har någon limpa hemma) enbart jäst. Visst kan det på varje vinflaska stå på innehållsdeklarationen: vatten, druvmust, jäst, svavel och eventuellt andra tillsatser.

På öl deklarerar man vatten, malt, jäst, humle. Inte om det är naturjäst (vilket det kan vara) eller odlad jäst.

Mats-Eric klagar även på att man inte behöver deklarera hur mycket svavel som tillsats, men det finns regleringer i vinlagarna för hur mycket svavel som får finnas. Räcker inte det?? Som det statliga försäljningsmonopol Systembolaget är kanske man då kan kräva av dem att lista maxgränserna för tillsatt svavel.

I en liten sidoartikel klagar han vidare på att det kan stå Italienskt vin som är från Skåne. Ja, det finns en vinanläggning i Skåne som buteljerar t.ex. italienskt vin. Jag har inte läst på flaskan, men när V&S buteljerade t.ex. Bordeauxviner stod det att det var buteljerat av V&S i Sverige. Gör det inte det på dessa Sverige-buteljerade vin idag? Det är väl ändå ursprunget som är viktigt? Likaväl som det är viktigt att veta om köttet är från Sverige eller Irland och styckat i Sverige. Vinet är från Italien, det är odlat där, det är skördat där, men transporterat till Sverige för att buteljeras. Om man nu tittar klimatsmart på det, så är det mycket mindre koldioxidutsläpp av härtappade viner än att frakta viner som buteljerats på odlingsort och transporterats till Sverige.

Nej Mats-Eric, den här artikeln får du underkänt på.
Jag kan hålla med om att det vore bra att få deklarerat alla tillsatser i alla livsmedel, men dina exempel och argument håller inte här.

Om jag hade varit Alex Schulman hade jag gett den här artikeln

Mogen Beaujolais Cru, Vosne-Romanée och Echézeaux

Två kvällar i rad har jag haft tillfälle att prova 16 stycken mogna viner från Bourgogne. Första kvällen var destinerad till Beaujolais Cru, med 9 viner med den aktingsvärda åldern av 47 till 88 år. (Referensvinet med blott 2 år på nacken räknar jag inte) och andra kvällen var det 6 viner uppdukade från Vosne-Romanée och Echézeaux i yngre medelåldern 38-56 år. Även här utesluter jag det fyraåriga referensvinet.

1964 Moulin-à-Vent

1952 Moulin-à-Vent

1962 Moulin-à-Vent

1964 Julienas

  



1959 Moulin-à-Vent



1955 Morgon





1949 Moulin-à-Vent

1945 Moulin-à-Vent

1923 Moulin-à-Vent

Första kvällens Beaujolaiser imponerade med sin fantastiska doft. Det var ren lycka att sitta med näsan över glasen. Underbart! Vi hade två flaskor av varje vin, och serverade därför vinerna så grannen skulle ha av den andra flaskan. Då gavs det tillfälle att sniffa på båda flaskorna, och visst var det variationer på de flesta vinerna. Och tursamt råkade det bli att en person inte fick alla de bästa och grannen alla de sämsta. Det var relativt jämnt fördelat. Kvällens absoluta favorit för mig var en 1945 Moulin-à-Vent. Just doften var fantastisk med en jordighet och torkad frukt. I smaken låg en fin syra kvar balanserad av lite tanniner och den torkade frukten. En viss mintighet fanns också. Helt ljuvligt! En benlängd efter kom 1949 Moulin-à-Vent och 1955 Morgon, där 49:an var fylld med choklad, russin och kaffe i den härliga doften. Även i smaken kom de rostade kaffetonerna fram och den härliga syran kittlade till en aning. 55:an däremot hade en annan chokladton, nämligen mjölkchoklad och en gräddighet med fikon och körsbär. Både syran och tanninerna smög i bakgrunden. 1959 Moulin-à-Vent var relativt kraftig med en mintighet, örter och lakrits. Det var hyggligt med frukt kvar i vinet. Och det äldsta då, höll vinet från 1923? Jodå, 1923 Moulin-à-Vent spelade i samma liga, med fint rostade kaffetoner, svamp och aningens syra och mjukt avrundade tanniner.

Inget vin var dåligt, men visst fanns det rejäla flaskvariationer. Men det geniala i att dela med grannen gjorde upplevelsen än bättre.

Jag var inte förvånad att Beaujolaiserna skulle klara så lång tid på flaska. Jag har druckit lagrad sådan tidigare. Och även då varit imponerad av doften. Därför var det riktigt roligt att få prova hela nio åldringar på samma gång.

Andra dagen, ja då klev vi från Gamay till Pinot Noir, och några av de bästa lägena runt omkring Romanée-Conti, även om just det vinet inte provades.



1966 Vosne-Romanée



1970 Romanée Saint-Vivant





1971 Echézeaux



1973 Richebourg





1955 Grands Echézeaux



1955 Richebourg

Hur stod sig första dagens Beaujolais Cru mot Vosne-Romanée och Echézeaux då? Ja, enligt mig riktigt, riktigt bra. Doften i Beaujolaiserna var förförande och jag hade kunnat sitta hela kvällen med näsan i något av de glasen. (ja, jag kräver inte mer än ett enda glas på hela kvällen för att bli lycklig). Den doften var betydligt bättre och intressantare än Pinot-vinerna. Visserligen var Bourgognerna större och mer varierad, men större är inte alltid bättre. Smaken däremot, ja den ronden tog de bästa Bourgognerna på knock-out. Kvällens vinnare enligt mig var 1955 Grand Echézeaux tätt följt av 1955 Richebourg från samma firma. 1955 Grand Echézeaux hade en stor härlig doft av jordkällare, löv, höstskog och fikon med en större syra och tanniner än Beaujolaiserna och vinet rullade runt som mjuk sammet i munnen. Mmmmmmm. Även den yngre Echézeaux från 1971 var sammetslen. 1955 Richebourgen däremot var fylld av svampskog, lite blodigt kött och choklad med en kryddig lång eftersmak. Svampen hittade jag även i 1973 Richebourg tillsammans med en härlig söt lakrits och tobakston. 1966 Vosne Romanée 1:er Cru och 1970 Romanée Saint-Vivant hade båda relativt mycket röda bär som jordgubb och körsbär i sig än övriga i startfältet.

Även denna kväll hade vi två flaskor och serverade varannan person, så även här bytte vi glas med varandra.

Det var naturligtvis Mårten Söderlund, nestorn på mogna viner som plockat ihop vinerna och med stort engagemang höll i provningen. Stort tack Mårten för det! Allt arrangerat av Munskänkarna.

Serveringsordning första kvällen:

1. 2009 Morgon, Georges Duboeuf

2. 1964 Moulin-à-Vent, Restaurangtappning

3. 1952 Moulin-à-Vent, Louis Perrachon

4. 1962 Moulin-à-Vent, Bonnerue Henri

5. 1964 Julienas, A. Pope

6. 1959 Moulin-à-Vent, Domaine de la Rochelle

7. 1955 Morgon, Marc Lauby

8. 1949 Moulin-à-Vent, Louis Max

Extra:

9. 1945 Moulin-à-Vent Clos du Moulin, Piat

10. 1923 Moulin-à-Vent, Paul Ardènt

Serveringsordning andra kvällen:

1. 2007 Pommard, Bichot

2. 1966 Vosne-Romanée 1:er Cru les Suchots, Langlais-Cotte

3. 1970 Romanée Saint-Vivant G.C., Les Quatre Journaux, Les Latour

4. 1971 Echézeaux G.C. René Mugneret

5. 1973 Richebourg G.C., Bouchard Ainé

6. 1955 Grands-Echézeaux, Louiseau

7. 1955 Richebourg G.C., Louiseau

Och den som räknat noga undrar nog om jag inte lärde mig addition i skolan. Men några av oss delade en 1966 Vougeot efteråt, och den var inte heller så dum. :-)

Viner jag inte unnar dig - och en otrevlig påhälsning

Ja, det var ett något udda tema på provningen hos mig - viner jag inte unnar dig. Men efter bodelningen av vinkällaren uppstod det ett antal udda flaskor som ingen unnade den andre. De ville man ju själv ha. De var inköpta på plats hos producenten för ett antal år sedan, eller en gåva från vinintresserade vänner. Eller hade bara legat i källaren ett antal år.

Vad skulle vi göra med dessa flaskor? Dra lott, eller försöka dela på något rättvist sätt? Nej, kalla in det gemensamma vinprovargänget - och de ställde mangrant upp - och korka upp flaskorna!

Det blev jag som fick lotten att arrangera provningen, och det passade ju bra eftersom det då även blev första provningen för gänget hemma hos mig. Dagen före nyårsafton blev det valda datumet.

Första glaset blev röstat som sämsta vinet, vilket jag hade förutspått eftersom gänget inte är lika frälsta i Rhône som jag. Jag gillade det däremot, men kanske borde det ha druckits för 2-3 år sedan för att vara på topp. Något riktigt lagringsvin är det ju inte. Glaset visade en medeltät mahognyton. Doften var stor, köttig chark, fat och stall. Doften gillades av de flesta, men det var nog bara jag som tyckte om smaken där de andra tyckte att det var för syrligt och hade tappat för mycket frukt. Tanninerna var mjuka, det var stalligt, och hade mycket mognadstoner.

1997 Crozes Hermitage Domaine de Thalabert, Jaboulet. Inköpt 1999 för 169:-

Nästa vin fick ovationer från samtliga. Definitivt kvällens vinnare! 6 flaskor av detta vin inköptes för 15 år sedan, och första flaskan drack vi direkt till en pizza. Det bästa pizzavinet jag druckit, ingen tvekan. Nu återstod endast en butelj. Jag har provat många årgångar från den här producenten, men ingen årgång har varit ens i närheten av den här, varken som ung eller som nu lagrad. En av gästerna kollade upp att det finns att köpa på magnum, för drygt 4000 kronor flaskan. Vad var det vi gillade då? Jo färgen avslöjade direkt att det inte var nytappat med sin ljusa orangetegelfärg. Doften blommade ut i en fin ren mognadston med en söt fruktighet och ceder. Smaken uppvisade till skillnad från första glaset en mjukare syra, mjuka runda tanniner och en fin kryddighet. Det var vitalt, med en schysst mognad. Mmmm.

1988 Chateau Musar, Gaston Hochar. Inköpt 1995 för 124:-

 Tredje vinet var tyvärr korkskadat och smakade papplåda. Hua! Vi missade det här vinet:

1996 Chateau Giscours. Inköpt 2000 för 200:- hos producenten.
Korkat, smakade pappkartong

Jag drog upp ett annat vin istället som var betydligt djupare och rödare i färgen än de två första. Den hade en begynnande mognad i doften, och någon vid bordet sa att det var förfärligt, medan en annan tyckte det var supergott. Det är kul att jag har uppriktiga vänner, det uppstår alltid häftiga diskussioner när vi provar vin eftersom vi har så olika smak. Och några är alltid styva i korken och sätter ner foten med en gissning som kan vara helt uppåt väggarna. Jag tyckte det fanns mycket lakrits, björnbär, fat, plommon och en bra syra som matchade tanninerna som avslutades med en lång härlig eftersmak. Gott!

2005 Clos du Mont-Olivet. Inköpt 2007 för 136:- hos producenten.
Den vinresan avslutades tråkigt med kamerastöld sista dagen, så alla mina fina komponerade bilder från vingårdar, Mont Ventoux och lavendelodlingarna runtomkring försvann. Trist.

Fjärde vinet var rött med en orange kant. Förvånande nog kände jag en apelsindoft, medans någon annan sa mandelmassa. Hade vi ätit för mycket julmat? De smakade klassiskt franskt, med ceder, paprika och bra frukt. Självklart är vi i Bordeaux, vilket alla samstämmigt sa.

1995 Domaine de Chevalier. Inköpt 1999 för 418:- av gästerna som födelsedagsgåva.

Femte vinet uppvisade en telgelröd färg. Doften bestod främst av stall, häst och källare. Det fanns rejält med syra och tanniner kvar, och en del frukt fanns kvar också. Hyggligt, men inget storartat.

1997 Val di Suga, Tenimenti Angelino. Inköpt 2002 för 185:-

Sjätte och sista glaset hade en djup svart färg med en röd kant. Svartvinbärsgodis var det mest framträdande i doften, och de svarta vinbären återkom i smaken. Jag tyckte det var sämst i samlingen, och ovationerna var svåra att höra. Men jag har lite svårt med det supervarma året 2003. Även detta vin var en gåva från gästerna.

2003 Siepi, Marchesi Mazzei. Inköpt 2007 för 484:- som en födelsedagsgåva från gästerna

På det hela taget en mycket trevlig provning. Maten till var av det enklare slaget, eftersom jag inte ville stå i köket istället för att prova vin. Det var hemmagjord kalvlasagne, men nog måste jag skaffa större gryta att göra köttfärssås i?

När det var dags för osten, fick vi en otrevlig påhälsning. Stopp i avloppet gjorde att grannens toalettinnehåll kom i retur genom duschavloppet. Kvällen avslutades därmed inte med glasdisk som planerat, utan med rörmokarbesök, och sanering av toaletten. 

Är du en bolly-brud`?

Jag har vid flera tillfällen fått repliken är du en bolly-brud när jag sagt att jag gillar Blanc de Noir-champagne. Visst är Bollinger bra (60% pinot noir, 15% pinot meunier, 25% chardonnay), men bara för att jag gillar pinotdominerad champagne betyder det väl inte att jag är ett Bollinger-freak?

Det var ett tag sedan jag drack Bollinger, så jag tänkte jag måste ju ända friska upp minnet för att se om jag är en Bolly-brud. Jag korkar upp en halvflaska av deras Bollinger Special Cuvée Brut.

Det är massor av äpplen, röda äpplen, och en röd frukt som är lite matig. Lite rostade fat känner jag också. Jag ser framför mig en halstrad pilgrimsmussla som slinker ner tillsammans med en klunk Bollinger.
Det är gott, jag sniffar, och kan dricka det i stora klunkar. OK, jag erkänner. Jag är en Bolly-brud! Det är gott, gott, gott!

Men jag tycker nog ändå att en britt gör det lika bra, om inte bättre; Ridgeview Merret Knightsbrigde 2006. Den är komponerad av 55% pinot noir och 45% pinot meunier. Gooooottttt! Ge mig en låda!