Jag har vid flera tillfällen fått repliken är du en bolly-brud när jag sagt att jag gillar Blanc de Noir-champagne. Visst är Bollinger bra (60% pinot noir, 15% pinot meunier, 25% chardonnay), men bara för att jag gillar pinotdominerad champagne betyder det väl inte att jag är ett Bollinger-freak?
Det var ett tag sedan jag drack Bollinger, så jag tänkte jag måste ju ända friska upp minnet för att se om jag är en Bolly-brud. Jag korkar upp en halvflaska av deras Bollinger Special Cuvée Brut.
Det är massor av äpplen, röda äpplen, och en röd frukt som är lite matig. Lite rostade fat känner jag också. Jag ser framför mig en halstrad pilgrimsmussla som slinker ner tillsammans med en klunk Bollinger.
Det är gott, jag sniffar, och kan dricka det i stora klunkar. OK, jag erkänner. Jag är en Bolly-brud! Det är gott, gott, gott!
Men jag tycker nog ändå att en britt gör det lika bra, om inte bättre; Ridgeview Merret Knightsbrigde 2006. Den är komponerad av 55% pinot noir och 45% pinot meunier. Gooooottttt! Ge mig en låda!
Visar inlägg med etikett Pinot Noir. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pinot Noir. Visa alla inlägg
fredag 24 december 2010
fredag 1 oktober 2010
Bloody hell, they're going to mention the Grosvenor next!
Jag förstår helt känslan Mike Roberts hade när de höll på att annonsera vinnarna i Decanters Wine World Award och han förstod att hans, ja hans engelska bubbel, höll på att sopa banan av Champagnerna. Tanken "Bloody hell, they're going to mention the Grosvenor next" for genom hans huvud, och helt plötsligt hade Ridgeview Grosvenor Blanc de Blanc 2006 vunnit över Tattinger Prélude NV och Charles Heidsieck Millésime 2000 bland annat.
Min personliga favorit, Ridgeview Knightsbridge Blanc de Noir 2006 kom som god sexa.
Om man nu kan tävla i vin. Det är ju så mycket personlig smak. Men helt klart, engelskt bubbel håller hög klass, och den stjärna som lyser starkast just nu är Ridgeview Wine Estate i East Sussex. Och det är enkelt att ta sig dit, det är bara en dryg halvtimme med bil från Gatwick Airport.
När rösträkningen från kommunalvalet nu är klar, förnimmer jag samma tanke som Mike; Bloody Hell, hur gick det här till?
93 personer har krysst i mitt namn på valsedlarna.
Jag har lite i det tysta engagerat mig politiskt. Jag stod på plats 17 av 18 på valsedeln till kommunfullmäktige. I Stockholm finns det 6 kretsar till fullmäktige i Stockholms stad, och varje krets har sin valsedel. Man får använda en valsedel från en annan krets och kryssa. 5 från min krets kom in förra valet, och även i år, så det kändes inte som så stor idé att personvalskampanja. Jag har pratat politik, talat om vad jag tycker, haft M-knappen på kavajen, men inte direkt sagt att jag kandiderar. Jag vet att andra i min krets jobbat hårt med sin personvalskampanj, men alla är långt ifrån att komma upp i de 5% som krävs för att kunna kryssas in. Endast en person i alla kretsar kryssades in, och han stod överst på valsedlarna i alla 6 kretsar. Jag kom på 13:e plats av de kryssade, och det enda jag funderar på är vad var det som fick 92 personer att sätta ett kryss på personen näst längst ner?
Jag tror att min gamla kollega i V&S sensoriska vinpanel, gurun på sociala medier, Brit Stakston, skulle ha sagt att jag gjort allt fel. Jag borde ha utnyttjat de sociala medierna, utnyttjat bloggen, gjord mig sedd istället för att hålla mig i bakgrunden. Men jag som inte ens har facebook. Jag har inte riktigt fattat grejen med det.
I ärlighetens namn har det varit fullt upp på hemmaplan. Detta kombinerat med att det varit full rulle i Munskänkarna, där jag dras in mer och mer och inte kan hålla mig från att engagera mig. Det är ju så roligt... Det är ju precis som med politiken. Jag kan ju inte bara tycka en massa saker, och gnälla på att inget görs.
Jag ser framför mig en rörig höst, så nu gäller det bara att prioriera, men det ska nog ordna sig.
Jag kommer skriva mer om engelskt vin framöver i alla fall. Promise.
Min personliga favorit, Ridgeview Knightsbridge Blanc de Noir 2006 kom som god sexa.
Om man nu kan tävla i vin. Det är ju så mycket personlig smak. Men helt klart, engelskt bubbel håller hög klass, och den stjärna som lyser starkast just nu är Ridgeview Wine Estate i East Sussex. Och det är enkelt att ta sig dit, det är bara en dryg halvtimme med bil från Gatwick Airport.
När rösträkningen från kommunalvalet nu är klar, förnimmer jag samma tanke som Mike; Bloody Hell, hur gick det här till?
93 personer har krysst i mitt namn på valsedlarna.
Jag har lite i det tysta engagerat mig politiskt. Jag stod på plats 17 av 18 på valsedeln till kommunfullmäktige. I Stockholm finns det 6 kretsar till fullmäktige i Stockholms stad, och varje krets har sin valsedel. Man får använda en valsedel från en annan krets och kryssa. 5 från min krets kom in förra valet, och även i år, så det kändes inte som så stor idé att personvalskampanja. Jag har pratat politik, talat om vad jag tycker, haft M-knappen på kavajen, men inte direkt sagt att jag kandiderar. Jag vet att andra i min krets jobbat hårt med sin personvalskampanj, men alla är långt ifrån att komma upp i de 5% som krävs för att kunna kryssas in. Endast en person i alla kretsar kryssades in, och han stod överst på valsedlarna i alla 6 kretsar. Jag kom på 13:e plats av de kryssade, och det enda jag funderar på är vad var det som fick 92 personer att sätta ett kryss på personen näst längst ner?
Jag tror att min gamla kollega i V&S sensoriska vinpanel, gurun på sociala medier, Brit Stakston, skulle ha sagt att jag gjort allt fel. Jag borde ha utnyttjat de sociala medierna, utnyttjat bloggen, gjord mig sedd istället för att hålla mig i bakgrunden. Men jag som inte ens har facebook. Jag har inte riktigt fattat grejen med det.
I ärlighetens namn har det varit fullt upp på hemmaplan. Detta kombinerat med att det varit full rulle i Munskänkarna, där jag dras in mer och mer och inte kan hålla mig från att engagera mig. Det är ju så roligt... Det är ju precis som med politiken. Jag kan ju inte bara tycka en massa saker, och gnälla på att inget görs.
Jag ser framför mig en rörig höst, så nu gäller det bara att prioriera, men det ska nog ordna sig.
Jag kommer skriva mer om engelskt vin framöver i alla fall. Promise.
torsdag 30 september 2010
Trendspaning - engelskt fizz
Det är inte ofta det dyker upp nya druvor eller områden. När det gör det, och det är gott, ja då är det extra spännande. Trion chardonnay, pinot noir och pinot meunier visar vägen för nästa stora trendområde: England. För i England har många både inhemska och invandrande vinmakare i några tiotals år stretat på för att få bättre och bättre viner, framförallt mousserande vin. Man har samma jordmån, samma klimat, och nu även samma druvor som champagne. Man gör mousserande på andra druvor också, och de vinerna får en annan stil, en engelsk stil. Goda, trevliga viner, men tar man de klassiska tre, ja då blir det underbart.
Jag har provat ett flertal engelska mousserande och åker ni över till England ska ni försöka besöka en vingård (karta kan fås gratis av English Wine Producers där även annan värdefull information finns), eller försöka köpa med er en flaska eller två hos en vinhandlare t.ex. Waitrose. Från Gatwick tar det ca 30 respektive 40 minuter med bil att komma till två av de bästa producenterna som har öppet för allmänheten: Ridgeview och Denbies.
Min absoluta favorit är Ridgeview Merret Knightsbridge årgång 2006. Oj, oj, oj, äkta bubbel vare här! Pinot noir och pinot meunier innehåller den. Faktum är att många av prestigevinerna är blanc de noir, antingen på endast pinot noir eller de två blå i blandning. Även Chapel Down, Denbies, Nyetimber, Camel Valley, Biddenden och Bolney är producenter att leta efter. Vill ni ha klassiskt bubbel, köp viner på de tre druvorna. Vill ni ha något torrt, friskt men med lite tropisk fruktsmak så våga prova ett bubbel på andra druvor. Biddenden Gribble Bridge 2003 är gjord på reichensteiner, pinot noir och scheurebe och är ett fantastiskt torrt, friskt vin med en fin fruktbalans. Breaky Bottom t.ex. gör ett vin på hybriddruvan seyval blanc, och det finns fler fina exempel.
Den vinhandlare som har störst sortiment ligger i East Sussex, The English Wine Centre. Det är värt ett besök, inte minst för att prova ett antal olika viner; vita, röda och rosé, förutom att handla, men de skickar även till Sverige. Med det stora sortimentet ligger han några pund över andra, men man hittar allt på samma ställe och man slipper flera fraktavgifter.
Sedan 70-talet har man satsat mycket i vingårdarna, och varför ska man inte det? Det finns en lång historia av vinodling i England, som började långt innan engelsmannen Christopher Merret uppfann buteljjäst vin före Dom Pérignon, men det är en annan historia.
Även publicerad i tidningen Munskänken 6/2010 sid 32.
I detta nummer är vi tre från Stockholmssektionen som bidragit med texter, chefredaktören oräknad. Torsten behöver ingen vidare introduktion, och så är det Birgitta som håller några av våra druvkursavsnitt. Ett ovanligt läsvärt nummer, om jag får säga det själv ;-)
Jag har provat ett flertal engelska mousserande och åker ni över till England ska ni försöka besöka en vingård (karta kan fås gratis av English Wine Producers där även annan värdefull information finns), eller försöka köpa med er en flaska eller två hos en vinhandlare t.ex. Waitrose. Från Gatwick tar det ca 30 respektive 40 minuter med bil att komma till två av de bästa producenterna som har öppet för allmänheten: Ridgeview och Denbies.
Min absoluta favorit är Ridgeview Merret Knightsbridge årgång 2006. Oj, oj, oj, äkta bubbel vare här! Pinot noir och pinot meunier innehåller den. Faktum är att många av prestigevinerna är blanc de noir, antingen på endast pinot noir eller de två blå i blandning. Även Chapel Down, Denbies, Nyetimber, Camel Valley, Biddenden och Bolney är producenter att leta efter. Vill ni ha klassiskt bubbel, köp viner på de tre druvorna. Vill ni ha något torrt, friskt men med lite tropisk fruktsmak så våga prova ett bubbel på andra druvor. Biddenden Gribble Bridge 2003 är gjord på reichensteiner, pinot noir och scheurebe och är ett fantastiskt torrt, friskt vin med en fin fruktbalans. Breaky Bottom t.ex. gör ett vin på hybriddruvan seyval blanc, och det finns fler fina exempel.
Den vinhandlare som har störst sortiment ligger i East Sussex, The English Wine Centre. Det är värt ett besök, inte minst för att prova ett antal olika viner; vita, röda och rosé, förutom att handla, men de skickar även till Sverige. Med det stora sortimentet ligger han några pund över andra, men man hittar allt på samma ställe och man slipper flera fraktavgifter.
Sedan 70-talet har man satsat mycket i vingårdarna, och varför ska man inte det? Det finns en lång historia av vinodling i England, som började långt innan engelsmannen Christopher Merret uppfann buteljjäst vin före Dom Pérignon, men det är en annan historia.
Även publicerad i tidningen Munskänken 6/2010 sid 32.
I detta nummer är vi tre från Stockholmssektionen som bidragit med texter, chefredaktören oräknad. Torsten behöver ingen vidare introduktion, och så är det Birgitta som håller några av våra druvkursavsnitt. Ett ovanligt läsvärt nummer, om jag får säga det själv ;-)
torsdag 1 juli 2010
Ny favorit: stark, söt och smarrig
Jag är glad att jag inte snöar in på säkra kort hela tiden. Känslan när man upptäcker något nytt som smakar fantastiskt är härlig. Jag menar inte att jag provat en ny Hermitage jag inte smakat förut, utan något helt nytt. En ny typ av dryck, något som inte gemene man upptäckt. Något som, tyvärr, kanske inte finns att få tag på i Sverige, eller på enkelt sätt. Jag har två nya sådana "upptäckter". Den ena finns att köpa på bolaget tack och lov! I beställningssortimentet, så det är bara att klicka fram och vänta på att ett SMS kommer för att gå ner och hämta det. Den andra kommer jag snart få uppleva i överflöd på plats. Jag ska försöka få till några blogginlägg om det också senare.
Dags att beskriva min första mumsiga upplevelse!
Det är samma dryck, fast i två skepnader. Det ena gyllene gult, det andra vackert hallonrött.
Glas 1:
Färgen är som sagt vackert gul. En söt druvdoft retar näsan. Smaken är söt, något alkohol känns med en liten aningens finkelkaraktär. Den stör inte på något sätt, utan bara kompleterar med karaktär. Syran och sötman är välbalanserade; aprikoser, honung och äpplen känns i smaken. Jag har provat det både rumstempererat och kallt. Det är godast kallt, men kan till nöds även drickas något varmare. Det är mycket gott som aperitif. Jag har haft det i glaset flera gånger precis innan jag ska laga mat. Eftersom det är ett starkvin funkar det utmärkt även efter huvudrätten, till desserten som kan vara crème brulée eller till lite mildare dessertostar.
Glas 2:
Vilken vacker färg! Fullpoäng! Den glittrar ljust röd. Doften bubblar upp det färgen viskat: hallon, vildhallon. Det finns bara en druva som kan ge den här upplevelsen, Pinot Noir, och här strålar det. Det är sött, men inte överväldigande för det finns en syra som balanserar. Det är elegant. Det kommer även upp andra röda bär; alkoholen känns en aning, och en liten touch av finkel. Det knockar sin gula syster, här finns ett vin som inte har sin motsvarighet någon annan stans. Ett starkvin på Pinot Noir! Även det här njuts bäst väl kylt. Som aptitretare i eget majestät eller tillsammans med lite tapastilltugg. Eller varför inte efter maten med en fransk chokladmousse. Det här har blivit min personliga favorit. Det är så gott!
Det är två starkviner, Macvin, från Jura. Det tillverkas varken enligt portvinsmetoden eller sherrymetoden. Man tar ojäst druvjuice och häller på marc för att bevara sötman och för att det inte ska kunna börja jäsa. Det finns flera andra exempel på likande starkvin, med skillnader i vilken druvsprit man använder och vilka druvor som den ojästa druvjuicen kommer ifrån. T.ex. Pineau de Charentes som spritas upp med 1-årig cognac, det Sydafrikanska Muscadel red som använder ren druvsprit eller viss Banyuls som även kan göras enligt portvinsmetoden.
Dags att beskriva min första mumsiga upplevelse!
Det är samma dryck, fast i två skepnader. Det ena gyllene gult, det andra vackert hallonrött.
Glas 1:
Färgen är som sagt vackert gul. En söt druvdoft retar näsan. Smaken är söt, något alkohol känns med en liten aningens finkelkaraktär. Den stör inte på något sätt, utan bara kompleterar med karaktär. Syran och sötman är välbalanserade; aprikoser, honung och äpplen känns i smaken. Jag har provat det både rumstempererat och kallt. Det är godast kallt, men kan till nöds även drickas något varmare. Det är mycket gott som aperitif. Jag har haft det i glaset flera gånger precis innan jag ska laga mat. Eftersom det är ett starkvin funkar det utmärkt även efter huvudrätten, till desserten som kan vara crème brulée eller till lite mildare dessertostar.
Glas 2:
Vilken vacker färg! Fullpoäng! Den glittrar ljust röd. Doften bubblar upp det färgen viskat: hallon, vildhallon. Det finns bara en druva som kan ge den här upplevelsen, Pinot Noir, och här strålar det. Det är sött, men inte överväldigande för det finns en syra som balanserar. Det är elegant. Det kommer även upp andra röda bär; alkoholen känns en aning, och en liten touch av finkel. Det knockar sin gula syster, här finns ett vin som inte har sin motsvarighet någon annan stans. Ett starkvin på Pinot Noir! Även det här njuts bäst väl kylt. Som aptitretare i eget majestät eller tillsammans med lite tapastilltugg. Eller varför inte efter maten med en fransk chokladmousse. Det här har blivit min personliga favorit. Det är så gott!
Det är två starkviner, Macvin, från Jura. Det tillverkas varken enligt portvinsmetoden eller sherrymetoden. Man tar ojäst druvjuice och häller på marc för att bevara sötman och för att det inte ska kunna börja jäsa. Det finns flera andra exempel på likande starkvin, med skillnader i vilken druvsprit man använder och vilka druvor som den ojästa druvjuicen kommer ifrån. T.ex. Pineau de Charentes som spritas upp med 1-årig cognac, det Sydafrikanska Muscadel red som använder ren druvsprit eller viss Banyuls som även kan göras enligt portvinsmetoden.
Chateau d'Arlay Macvin blanc och Chateau d'Arlay Macvin rouge
Lägg märke till de olikfärgade lackerna på halsen
I glas 1 finns det 50% Chardonnay och 50% Savagnin. 2/3 druvjuice blandas med 1/3 marc som fatlagrats minst 7 år. Det lagras 3 år på gamla ekfat innan buteljering.
Chateau d'Arlay Macvin blanc 199:-/37,5 cl, 14 poäng
I glas 2 finns det 100% Pinot Noir. 2/3 druvjuice blandas med 1/3 marc som fatlagrats minst 4 år. Det lagras 1 år på gamla ekfat innan buteljering.
Chateau d'Arlay Macvin rouge 199:-/37,5 cl, 17 poäng.
Ytterligare en positiv egenskap, är att man med fördel kan förvara flaskan öppnad i kylskåpet i flera månader.
Importör: Wine Trade
Det finns ett annat Macvin på SB, Macvin de Jura, Rôlet Père et fils, 169:-/75 cl. Det är betydligt billigare, och jag gillar det också, men finkeldoften är mycket påträngande, så gillar man inte grappa är det inget att ha. Men dessa från Chateau d'Arlay är något helt annat! Det är endast aningen finkel med, och så gott, så gott...
måndag 22 juni 2009
Pinot Noir världen runt
Ännu en provning i goda vänners lag. Medan vi väntade på det sista paret sippade vi på ett glas Nils Oscar Saison 2009 (99:- för 75 cl). Den är gjord av kornmalt, vetemalt, russin, timjan och vitpeppar, samt humle av sorterna saaz, amarillo och styrian goldings. Mycket gott!
Nästan alla barn var med och satt och åt lasagne vid bordet bredvid samtidigt som vi lutade oss över glasen. Kvällens värd hade plockat fram ett druvtema, men som vanligt visste vi inget mer än hur många glas det handlade om innan provningen. Tvärsäkra gissningar började snart hagla över bordet. Jag landade direkt på Pinot Noir, inget tvivel här, och den här gången slapp jag skämmas. Färgen och doften visade att det inte kunde vara något annat. Jag prickade dessutom in Bourgognen direkt, men blandade ihop amerikanen och ny zeeländaren.
2007 Huia Pinot Noir, Huia Vineyards, Nya Zeeland/Marlborough, 249:-
Vinet har en medeldjup röd färg. Doften är medelstor med röda bär och en lagom avvägd ton av fat. Smaken är torr med en frisk syra, medelkropp och massor av röda bär och fat. Ett välgjort vin, men den saknar den där riktiga knorren som behövs för ett stort vin.
2005 Casa Marin Litoral Vineyard Pinot Noir, Viña Casa Marin, Chile/San Antonio, 289:-
Färgen är medeldjup röd. Doften är medelstor, örtig, med röda bär, selleri och champinjoner. Smaken har en medelsyra, medelstor kropp och lite lagom tanniner. De röda bären, örterna och faten finns i smaken. De flesta gillade det här vinet, men jag är förbryllad. Vad gör sellerin här?
2005 Beaune Clos du Roi Premier Cru, Chanson Père & Fils, Bourgogne/Beaune P.C., 319:-
Färgen är ljust röd. Doften är medelstor med röda bär och en fin fatton. Den är något knuten, vilket gör att jag genast tror det här är en ung Bourgogne. Jag känner hur det lovar mer. Smaken har en frisk syra, medelstor kropp och är fortfarande knuten och lite stjälkig.
2007 Saintsbury Garnet Pinot Noir, Saintsbury, USA/Carneros, 179:-
Färgen är ljust röd. Doften är medelstor med söta röda bär. Smaken har en medelstor syra med röda bär, hallon och något fat. Ett druvtypiskt vin!
Godaste vinet den här kvällen var nog nya zeeländaren, men jag skulle vilja prova Bourgognen om några år. Vill man lära sig hur Pinot smakar ska man testa amerikanen.
Nästan alla barn var med och satt och åt lasagne vid bordet bredvid samtidigt som vi lutade oss över glasen. Kvällens värd hade plockat fram ett druvtema, men som vanligt visste vi inget mer än hur många glas det handlade om innan provningen. Tvärsäkra gissningar började snart hagla över bordet. Jag landade direkt på Pinot Noir, inget tvivel här, och den här gången slapp jag skämmas. Färgen och doften visade att det inte kunde vara något annat. Jag prickade dessutom in Bourgognen direkt, men blandade ihop amerikanen och ny zeeländaren.
2007 Huia Pinot Noir, Huia Vineyards, Nya Zeeland/Marlborough, 249:-
Vinet har en medeldjup röd färg. Doften är medelstor med röda bär och en lagom avvägd ton av fat. Smaken är torr med en frisk syra, medelkropp och massor av röda bär och fat. Ett välgjort vin, men den saknar den där riktiga knorren som behövs för ett stort vin.
2005 Casa Marin Litoral Vineyard Pinot Noir, Viña Casa Marin, Chile/San Antonio, 289:-
Färgen är medeldjup röd. Doften är medelstor, örtig, med röda bär, selleri och champinjoner. Smaken har en medelsyra, medelstor kropp och lite lagom tanniner. De röda bären, örterna och faten finns i smaken. De flesta gillade det här vinet, men jag är förbryllad. Vad gör sellerin här?
2005 Beaune Clos du Roi Premier Cru, Chanson Père & Fils, Bourgogne/Beaune P.C., 319:-
Färgen är ljust röd. Doften är medelstor med röda bär och en fin fatton. Den är något knuten, vilket gör att jag genast tror det här är en ung Bourgogne. Jag känner hur det lovar mer. Smaken har en frisk syra, medelstor kropp och är fortfarande knuten och lite stjälkig.
2007 Saintsbury Garnet Pinot Noir, Saintsbury, USA/Carneros, 179:-
Färgen är ljust röd. Doften är medelstor med söta röda bär. Smaken har en medelstor syra med röda bär, hallon och något fat. Ett druvtypiskt vin!
Godaste vinet den här kvällen var nog nya zeeländaren, men jag skulle vilja prova Bourgognen om några år. Vill man lära sig hur Pinot smakar ska man testa amerikanen.
onsdag 30 maj 2007
Tysk Pinot Noir
Oj, senaste inlägget var länge sedan! Ska försöka komma med lite uppdateringar.
En tysk pinot noir, kan det vara något? Jag gillar Bourgogner, jag gillar några Ny-Zeeländska pinoter, och några amerikanska dito, men kan det verkligen bli något bra i Tyskland? Recensenterna skrev gott om det här vinet, och en person vars omdöme jag litar på sa det var gott, så fram med skruvkorken. L var inte imponerad, för syrligt och tunt tyckte han, men jag hade en annan uppfattning.
Pinot noir, som även kallas för spätburgunder eller blauburgunder i Tyskland, är landets tredje mest planterade druva.
2004 Künstler Reichestal Pinot Noir, Weingut Franz Künstler, Tyskland/ Rheingau, 169:- Ljust röd färg med en vattnig kant. Man kan ana vilken druva som gömmer sig bakom.
Doften är lite försiktig i början. Den utvecklar sig efter ett tag i glaset, så jag är glad att jag dekanterat det en timme innan maten. Det framträder mer och mer av röda bär, hallon, jordgubbar, lite fat och örter. Smaken är medelfyllig, kryddig, jordgubbar, hallon, lite fat, örter och relativt hög alkolhol i eftersmaken. Vinet växer efter den smygande starten. Det är tydlig pinot noir-karaktär. Gott, och visste jag det inte, skulle jag nog inte gissa på Tyskland. Prisvärt? Nja inte riktigt.
I somras bilade vi genom Tyskland, och tog oss genom Rheingau, men inte förbi Künstler. Rheingau ligger vid floden Rhen, strax väster om Frankfurt. Vingården Reichestal är belägen väster om byn Hochheim i distriktets östra del.
Familjen Künstlers vinodlarhistoria går tillbaka till 1600-talet. Idag är det Franz Künztlers son, Gunther, som leder egendomen och är huvudansvarig för vinmakandet. Man förfogar över 30 hektar vingårdar, mest planterade med riesling, förutom en del av vingården Reichestal som är planterad med pinot noir, och en mycket liten del i östra Hochheim där man odlar Chardonnay.
En tysk pinot noir, kan det vara något? Jag gillar Bourgogner, jag gillar några Ny-Zeeländska pinoter, och några amerikanska dito, men kan det verkligen bli något bra i Tyskland? Recensenterna skrev gott om det här vinet, och en person vars omdöme jag litar på sa det var gott, så fram med skruvkorken. L var inte imponerad, för syrligt och tunt tyckte han, men jag hade en annan uppfattning.
Pinot noir, som även kallas för spätburgunder eller blauburgunder i Tyskland, är landets tredje mest planterade druva.
2004 Künstler Reichestal Pinot Noir, Weingut Franz Künstler, Tyskland/ Rheingau, 169:- Ljust röd färg med en vattnig kant. Man kan ana vilken druva som gömmer sig bakom.
Doften är lite försiktig i början. Den utvecklar sig efter ett tag i glaset, så jag är glad att jag dekanterat det en timme innan maten. Det framträder mer och mer av röda bär, hallon, jordgubbar, lite fat och örter. Smaken är medelfyllig, kryddig, jordgubbar, hallon, lite fat, örter och relativt hög alkolhol i eftersmaken. Vinet växer efter den smygande starten. Det är tydlig pinot noir-karaktär. Gott, och visste jag det inte, skulle jag nog inte gissa på Tyskland. Prisvärt? Nja inte riktigt.
I somras bilade vi genom Tyskland, och tog oss genom Rheingau, men inte förbi Künstler. Rheingau ligger vid floden Rhen, strax väster om Frankfurt. Vingården Reichestal är belägen väster om byn Hochheim i distriktets östra del.
Familjen Künstlers vinodlarhistoria går tillbaka till 1600-talet. Idag är det Franz Künztlers son, Gunther, som leder egendomen och är huvudansvarig för vinmakandet. Man förfogar över 30 hektar vingårdar, mest planterade med riesling, förutom en del av vingården Reichestal som är planterad med pinot noir, och en mycket liten del i östra Hochheim där man odlar Chardonnay.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)