Jag förstår helt känslan Mike Roberts hade när de höll på att annonsera vinnarna i Decanters Wine World Award och han förstod att hans, ja hans engelska bubbel, höll på att sopa banan av Champagnerna. Tanken "Bloody hell, they're going to mention the Grosvenor next" for genom hans huvud, och helt plötsligt hade Ridgeview Grosvenor Blanc de Blanc 2006 vunnit över Tattinger Prélude NV och Charles Heidsieck Millésime 2000 bland annat.
Min personliga favorit, Ridgeview Knightsbridge Blanc de Noir 2006 kom som god sexa.
Om man nu kan tävla i vin. Det är ju så mycket personlig smak. Men helt klart, engelskt bubbel håller hög klass, och den stjärna som lyser starkast just nu är Ridgeview Wine Estate i East Sussex. Och det är enkelt att ta sig dit, det är bara en dryg halvtimme med bil från Gatwick Airport.
När rösträkningen från kommunalvalet nu är klar, förnimmer jag samma tanke som Mike; Bloody Hell, hur gick det här till?
93 personer har krysst i mitt namn på valsedlarna.
Jag har lite i det tysta engagerat mig politiskt. Jag stod på plats 17 av 18 på valsedeln till kommunfullmäktige. I Stockholm finns det 6 kretsar till fullmäktige i Stockholms stad, och varje krets har sin valsedel. Man får använda en valsedel från en annan krets och kryssa. 5 från min krets kom in förra valet, och även i år, så det kändes inte som så stor idé att personvalskampanja. Jag har pratat politik, talat om vad jag tycker, haft M-knappen på kavajen, men inte direkt sagt att jag kandiderar. Jag vet att andra i min krets jobbat hårt med sin personvalskampanj, men alla är långt ifrån att komma upp i de 5% som krävs för att kunna kryssas in. Endast en person i alla kretsar kryssades in, och han stod överst på valsedlarna i alla 6 kretsar. Jag kom på 13:e plats av de kryssade, och det enda jag funderar på är vad var det som fick 92 personer att sätta ett kryss på personen näst längst ner?
Jag tror att min gamla kollega i V&S sensoriska vinpanel, gurun på sociala medier, Brit Stakston, skulle ha sagt att jag gjort allt fel. Jag borde ha utnyttjat de sociala medierna, utnyttjat bloggen, gjord mig sedd istället för att hålla mig i bakgrunden. Men jag som inte ens har facebook. Jag har inte riktigt fattat grejen med det.
I ärlighetens namn har det varit fullt upp på hemmaplan. Detta kombinerat med att det varit full rulle i Munskänkarna, där jag dras in mer och mer och inte kan hålla mig från att engagera mig. Det är ju så roligt... Det är ju precis som med politiken. Jag kan ju inte bara tycka en massa saker, och gnälla på att inget görs.
Jag ser framför mig en rörig höst, så nu gäller det bara att prioriera, men det ska nog ordna sig.
Jag kommer skriva mer om engelskt vin framöver i alla fall. Promise.
Visar inlägg med etikett chardonnay. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett chardonnay. Visa alla inlägg
fredag 1 oktober 2010
torsdag 30 september 2010
Trendspaning - engelskt fizz
Det är inte ofta det dyker upp nya druvor eller områden. När det gör det, och det är gott, ja då är det extra spännande. Trion chardonnay, pinot noir och pinot meunier visar vägen för nästa stora trendområde: England. För i England har många både inhemska och invandrande vinmakare i några tiotals år stretat på för att få bättre och bättre viner, framförallt mousserande vin. Man har samma jordmån, samma klimat, och nu även samma druvor som champagne. Man gör mousserande på andra druvor också, och de vinerna får en annan stil, en engelsk stil. Goda, trevliga viner, men tar man de klassiska tre, ja då blir det underbart.
Jag har provat ett flertal engelska mousserande och åker ni över till England ska ni försöka besöka en vingård (karta kan fås gratis av English Wine Producers där även annan värdefull information finns), eller försöka köpa med er en flaska eller två hos en vinhandlare t.ex. Waitrose. Från Gatwick tar det ca 30 respektive 40 minuter med bil att komma till två av de bästa producenterna som har öppet för allmänheten: Ridgeview och Denbies.
Min absoluta favorit är Ridgeview Merret Knightsbridge årgång 2006. Oj, oj, oj, äkta bubbel vare här! Pinot noir och pinot meunier innehåller den. Faktum är att många av prestigevinerna är blanc de noir, antingen på endast pinot noir eller de två blå i blandning. Även Chapel Down, Denbies, Nyetimber, Camel Valley, Biddenden och Bolney är producenter att leta efter. Vill ni ha klassiskt bubbel, köp viner på de tre druvorna. Vill ni ha något torrt, friskt men med lite tropisk fruktsmak så våga prova ett bubbel på andra druvor. Biddenden Gribble Bridge 2003 är gjord på reichensteiner, pinot noir och scheurebe och är ett fantastiskt torrt, friskt vin med en fin fruktbalans. Breaky Bottom t.ex. gör ett vin på hybriddruvan seyval blanc, och det finns fler fina exempel.
Den vinhandlare som har störst sortiment ligger i East Sussex, The English Wine Centre. Det är värt ett besök, inte minst för att prova ett antal olika viner; vita, röda och rosé, förutom att handla, men de skickar även till Sverige. Med det stora sortimentet ligger han några pund över andra, men man hittar allt på samma ställe och man slipper flera fraktavgifter.
Sedan 70-talet har man satsat mycket i vingårdarna, och varför ska man inte det? Det finns en lång historia av vinodling i England, som började långt innan engelsmannen Christopher Merret uppfann buteljjäst vin före Dom Pérignon, men det är en annan historia.
Även publicerad i tidningen Munskänken 6/2010 sid 32.
I detta nummer är vi tre från Stockholmssektionen som bidragit med texter, chefredaktören oräknad. Torsten behöver ingen vidare introduktion, och så är det Birgitta som håller några av våra druvkursavsnitt. Ett ovanligt läsvärt nummer, om jag får säga det själv ;-)
Jag har provat ett flertal engelska mousserande och åker ni över till England ska ni försöka besöka en vingård (karta kan fås gratis av English Wine Producers där även annan värdefull information finns), eller försöka köpa med er en flaska eller två hos en vinhandlare t.ex. Waitrose. Från Gatwick tar det ca 30 respektive 40 minuter med bil att komma till två av de bästa producenterna som har öppet för allmänheten: Ridgeview och Denbies.
Min absoluta favorit är Ridgeview Merret Knightsbridge årgång 2006. Oj, oj, oj, äkta bubbel vare här! Pinot noir och pinot meunier innehåller den. Faktum är att många av prestigevinerna är blanc de noir, antingen på endast pinot noir eller de två blå i blandning. Även Chapel Down, Denbies, Nyetimber, Camel Valley, Biddenden och Bolney är producenter att leta efter. Vill ni ha klassiskt bubbel, köp viner på de tre druvorna. Vill ni ha något torrt, friskt men med lite tropisk fruktsmak så våga prova ett bubbel på andra druvor. Biddenden Gribble Bridge 2003 är gjord på reichensteiner, pinot noir och scheurebe och är ett fantastiskt torrt, friskt vin med en fin fruktbalans. Breaky Bottom t.ex. gör ett vin på hybriddruvan seyval blanc, och det finns fler fina exempel.
Den vinhandlare som har störst sortiment ligger i East Sussex, The English Wine Centre. Det är värt ett besök, inte minst för att prova ett antal olika viner; vita, röda och rosé, förutom att handla, men de skickar även till Sverige. Med det stora sortimentet ligger han några pund över andra, men man hittar allt på samma ställe och man slipper flera fraktavgifter.
Sedan 70-talet har man satsat mycket i vingårdarna, och varför ska man inte det? Det finns en lång historia av vinodling i England, som började långt innan engelsmannen Christopher Merret uppfann buteljjäst vin före Dom Pérignon, men det är en annan historia.
Även publicerad i tidningen Munskänken 6/2010 sid 32.
I detta nummer är vi tre från Stockholmssektionen som bidragit med texter, chefredaktören oräknad. Torsten behöver ingen vidare introduktion, och så är det Birgitta som håller några av våra druvkursavsnitt. Ett ovanligt läsvärt nummer, om jag får säga det själv ;-)
torsdag 1 juli 2010
Ny favorit: stark, söt och smarrig
Jag är glad att jag inte snöar in på säkra kort hela tiden. Känslan när man upptäcker något nytt som smakar fantastiskt är härlig. Jag menar inte att jag provat en ny Hermitage jag inte smakat förut, utan något helt nytt. En ny typ av dryck, något som inte gemene man upptäckt. Något som, tyvärr, kanske inte finns att få tag på i Sverige, eller på enkelt sätt. Jag har två nya sådana "upptäckter". Den ena finns att köpa på bolaget tack och lov! I beställningssortimentet, så det är bara att klicka fram och vänta på att ett SMS kommer för att gå ner och hämta det. Den andra kommer jag snart få uppleva i överflöd på plats. Jag ska försöka få till några blogginlägg om det också senare.
Dags att beskriva min första mumsiga upplevelse!
Det är samma dryck, fast i två skepnader. Det ena gyllene gult, det andra vackert hallonrött.
Glas 1:
Färgen är som sagt vackert gul. En söt druvdoft retar näsan. Smaken är söt, något alkohol känns med en liten aningens finkelkaraktär. Den stör inte på något sätt, utan bara kompleterar med karaktär. Syran och sötman är välbalanserade; aprikoser, honung och äpplen känns i smaken. Jag har provat det både rumstempererat och kallt. Det är godast kallt, men kan till nöds även drickas något varmare. Det är mycket gott som aperitif. Jag har haft det i glaset flera gånger precis innan jag ska laga mat. Eftersom det är ett starkvin funkar det utmärkt även efter huvudrätten, till desserten som kan vara crème brulée eller till lite mildare dessertostar.
Glas 2:
Vilken vacker färg! Fullpoäng! Den glittrar ljust röd. Doften bubblar upp det färgen viskat: hallon, vildhallon. Det finns bara en druva som kan ge den här upplevelsen, Pinot Noir, och här strålar det. Det är sött, men inte överväldigande för det finns en syra som balanserar. Det är elegant. Det kommer även upp andra röda bär; alkoholen känns en aning, och en liten touch av finkel. Det knockar sin gula syster, här finns ett vin som inte har sin motsvarighet någon annan stans. Ett starkvin på Pinot Noir! Även det här njuts bäst väl kylt. Som aptitretare i eget majestät eller tillsammans med lite tapastilltugg. Eller varför inte efter maten med en fransk chokladmousse. Det här har blivit min personliga favorit. Det är så gott!
Det är två starkviner, Macvin, från Jura. Det tillverkas varken enligt portvinsmetoden eller sherrymetoden. Man tar ojäst druvjuice och häller på marc för att bevara sötman och för att det inte ska kunna börja jäsa. Det finns flera andra exempel på likande starkvin, med skillnader i vilken druvsprit man använder och vilka druvor som den ojästa druvjuicen kommer ifrån. T.ex. Pineau de Charentes som spritas upp med 1-årig cognac, det Sydafrikanska Muscadel red som använder ren druvsprit eller viss Banyuls som även kan göras enligt portvinsmetoden.
Dags att beskriva min första mumsiga upplevelse!
Det är samma dryck, fast i två skepnader. Det ena gyllene gult, det andra vackert hallonrött.
Glas 1:
Färgen är som sagt vackert gul. En söt druvdoft retar näsan. Smaken är söt, något alkohol känns med en liten aningens finkelkaraktär. Den stör inte på något sätt, utan bara kompleterar med karaktär. Syran och sötman är välbalanserade; aprikoser, honung och äpplen känns i smaken. Jag har provat det både rumstempererat och kallt. Det är godast kallt, men kan till nöds även drickas något varmare. Det är mycket gott som aperitif. Jag har haft det i glaset flera gånger precis innan jag ska laga mat. Eftersom det är ett starkvin funkar det utmärkt även efter huvudrätten, till desserten som kan vara crème brulée eller till lite mildare dessertostar.
Glas 2:
Vilken vacker färg! Fullpoäng! Den glittrar ljust röd. Doften bubblar upp det färgen viskat: hallon, vildhallon. Det finns bara en druva som kan ge den här upplevelsen, Pinot Noir, och här strålar det. Det är sött, men inte överväldigande för det finns en syra som balanserar. Det är elegant. Det kommer även upp andra röda bär; alkoholen känns en aning, och en liten touch av finkel. Det knockar sin gula syster, här finns ett vin som inte har sin motsvarighet någon annan stans. Ett starkvin på Pinot Noir! Även det här njuts bäst väl kylt. Som aptitretare i eget majestät eller tillsammans med lite tapastilltugg. Eller varför inte efter maten med en fransk chokladmousse. Det här har blivit min personliga favorit. Det är så gott!
Det är två starkviner, Macvin, från Jura. Det tillverkas varken enligt portvinsmetoden eller sherrymetoden. Man tar ojäst druvjuice och häller på marc för att bevara sötman och för att det inte ska kunna börja jäsa. Det finns flera andra exempel på likande starkvin, med skillnader i vilken druvsprit man använder och vilka druvor som den ojästa druvjuicen kommer ifrån. T.ex. Pineau de Charentes som spritas upp med 1-årig cognac, det Sydafrikanska Muscadel red som använder ren druvsprit eller viss Banyuls som även kan göras enligt portvinsmetoden.
Chateau d'Arlay Macvin blanc och Chateau d'Arlay Macvin rouge
Lägg märke till de olikfärgade lackerna på halsen
I glas 1 finns det 50% Chardonnay och 50% Savagnin. 2/3 druvjuice blandas med 1/3 marc som fatlagrats minst 7 år. Det lagras 3 år på gamla ekfat innan buteljering.
Chateau d'Arlay Macvin blanc 199:-/37,5 cl, 14 poäng
I glas 2 finns det 100% Pinot Noir. 2/3 druvjuice blandas med 1/3 marc som fatlagrats minst 4 år. Det lagras 1 år på gamla ekfat innan buteljering.
Chateau d'Arlay Macvin rouge 199:-/37,5 cl, 17 poäng.
Ytterligare en positiv egenskap, är att man med fördel kan förvara flaskan öppnad i kylskåpet i flera månader.
Importör: Wine Trade
Det finns ett annat Macvin på SB, Macvin de Jura, Rôlet Père et fils, 169:-/75 cl. Det är betydligt billigare, och jag gillar det också, men finkeldoften är mycket påträngande, så gillar man inte grappa är det inget att ha. Men dessa från Chateau d'Arlay är något helt annat! Det är endast aningen finkel med, och så gott, så gott...
lördag 12 juni 2010
Det är ett hårt jobb
Jag och AJ har tillsammans, med hjälp av B, hållit i Munskänkarnas Stockholmssektions druvkurs nu i flera år. Vi har var och en våra favoritavsnitt, och favoritdruvor. Att min druva är syrah är ingen hemlighet. Syrah har vi lagt tillsammans med lagring och då kommer mitt andra intresse in, jag pratar mycket om olika förpackningar :-)
För varje druvkurs jag håller vill jag förbättra den ytterligare. Jag vet inte hur många flaskor jag köpt in för att testa. Är det här vinet en bra representant för den här druvan?
Den här gången har jobbet tagit mig till en jämförelse jag kände att jag inte kunde smita ifrån. Samma druva: chardonnay, samma producent, samma år, och priset är lämpligt för kursvin. Det ena ekat, det andra oekat. Här ska provas om de karaktäristiska dragen för oekat och ekat finns. Om det gör det, är det klockrena druvkursviner.
Färgen på vinerna i de olika glasen skiljer inte så mycket. Det ekade borde vara något djupare om all teori ska stämma. OK, man kan inte få allt, men hur är det med doft och smak då?
Från glas 1 slår en frisk ton emot mig. Man kan känna att här är det enbart lagrat på ståltank. Ståldoften finns tydligt där. Vilken tur, det är det oekade vinet. Vad finns mer i doften då? Jo citrus och äpplen finns där. En fräsch chardonnay-karaktär.
Med vinet i munnen känns det torrt, det har en bra, men inte alltför hög syra och en medelfyllig kropp. Citrusen känns även i smaken, tillsammans med apelsinskal, äpple, aningens päron och lite tropiska frukter som persika och aprikos. Det här vinet borde ha jäst relativt svalt.
Facit:
72303 Jordan Unoaked Chardonnay 2009, Jordan Winery, Sydafrika/Stellenbosch 99:-
Efter att vinet jästs på tank fick vinet ligga i fyra månader på sin jästfällning. Ibland rördes man igenom fällningen för att framhäva jästfällningskaraktären.
I glas 2 slår en större doft emot mig. Det är smörigt, fett, och har en honungston, men framförallt är det rostat franskbröd som sticker ut. Jag kan näsan förnimma min frukost i glaset. Den bestod av nygrädda scones med tillbehör som clotted cream och lemon curd, allt egenhändigt gjort. Smaken av vin två är en bekräftelse av doften. Det har en bra men inte alltför hög syra, det är medelfylligt med rostade toner, citrus, honung som en smörighet som känns. Och ja, vinet har genomgått malolaktisk jäsning, vilket smörigheten tyder på.
Facit:
72302 Jordan Chardonnay 2009, Jordan Winery, Sydafrika/Stellenbosch 119:-
Juicen fatjästes i 228 liters ekfat (50% nya och 50% andra års ekfat) från Nevers och Bourgogne. Vinet jästes på jästfällningen i nio månader och faten rullades ibland för att framhäva jästfällningskaraktären. Slutligen tillades 19% tank-jäst chardonnay till blenden för att förstärka citrustonerna. Vinet har genomgått malolaktisk jäsning.
Var det en bra jämförelse - oekat mot ekat? Absolut! De här vinerna kan jag definitivt rekommendera som ett pedagogiskt exempel på vad är det som egentligen är druvsmaken kontra fatlagringen. Om vinerna är prisvärda eller goda funderar jag inte närmare på här, men det oekade föll mig bättre på läppen.
Vinerna finns i beställningssortimentet, och jag har återigen använt mig av den utmärkta e-tjänsten som systembolaget har för att få hem dessa viner. I samma beställning klickade jag hem några andra viner som också ska bli kursviner.
Kul med sådana här viner! Jag vill ha tips om fler liknande exempel! Det borde finnas många producenter som gör olika vin av samma grundvin. Kanske med franska ekfat för ena vinet och amerikanska ekfat för det andra?
Ge mig tips!!
Bilderna har lånats från importören Wineworlds hemsida som pressbild.
För varje druvkurs jag håller vill jag förbättra den ytterligare. Jag vet inte hur många flaskor jag köpt in för att testa. Är det här vinet en bra representant för den här druvan?
Den här gången har jobbet tagit mig till en jämförelse jag kände att jag inte kunde smita ifrån. Samma druva: chardonnay, samma producent, samma år, och priset är lämpligt för kursvin. Det ena ekat, det andra oekat. Här ska provas om de karaktäristiska dragen för oekat och ekat finns. Om det gör det, är det klockrena druvkursviner.
Färgen på vinerna i de olika glasen skiljer inte så mycket. Det ekade borde vara något djupare om all teori ska stämma. OK, man kan inte få allt, men hur är det med doft och smak då?
Från glas 1 slår en frisk ton emot mig. Man kan känna att här är det enbart lagrat på ståltank. Ståldoften finns tydligt där. Vilken tur, det är det oekade vinet. Vad finns mer i doften då? Jo citrus och äpplen finns där. En fräsch chardonnay-karaktär.
Med vinet i munnen känns det torrt, det har en bra, men inte alltför hög syra och en medelfyllig kropp. Citrusen känns även i smaken, tillsammans med apelsinskal, äpple, aningens päron och lite tropiska frukter som persika och aprikos. Det här vinet borde ha jäst relativt svalt.
Facit:
72303 Jordan Unoaked Chardonnay 2009, Jordan Winery, Sydafrika/Stellenbosch 99:-
Efter att vinet jästs på tank fick vinet ligga i fyra månader på sin jästfällning. Ibland rördes man igenom fällningen för att framhäva jästfällningskaraktären.
I glas 2 slår en större doft emot mig. Det är smörigt, fett, och har en honungston, men framförallt är det rostat franskbröd som sticker ut. Jag kan näsan förnimma min frukost i glaset. Den bestod av nygrädda scones med tillbehör som clotted cream och lemon curd, allt egenhändigt gjort. Smaken av vin två är en bekräftelse av doften. Det har en bra men inte alltför hög syra, det är medelfylligt med rostade toner, citrus, honung som en smörighet som känns. Och ja, vinet har genomgått malolaktisk jäsning, vilket smörigheten tyder på.
Facit:
72302 Jordan Chardonnay 2009, Jordan Winery, Sydafrika/Stellenbosch 119:-
Juicen fatjästes i 228 liters ekfat (50% nya och 50% andra års ekfat) från Nevers och Bourgogne. Vinet jästes på jästfällningen i nio månader och faten rullades ibland för att framhäva jästfällningskaraktären. Slutligen tillades 19% tank-jäst chardonnay till blenden för att förstärka citrustonerna. Vinet har genomgått malolaktisk jäsning.
Var det en bra jämförelse - oekat mot ekat? Absolut! De här vinerna kan jag definitivt rekommendera som ett pedagogiskt exempel på vad är det som egentligen är druvsmaken kontra fatlagringen. Om vinerna är prisvärda eller goda funderar jag inte närmare på här, men det oekade föll mig bättre på läppen.
Vinerna finns i beställningssortimentet, och jag har återigen använt mig av den utmärkta e-tjänsten som systembolaget har för att få hem dessa viner. I samma beställning klickade jag hem några andra viner som också ska bli kursviner.
Kul med sådana här viner! Jag vill ha tips om fler liknande exempel! Det borde finnas många producenter som gör olika vin av samma grundvin. Kanske med franska ekfat för ena vinet och amerikanska ekfat för det andra?
Ge mig tips!!
Bilderna har lånats från importören Wineworlds hemsida som pressbild.
torsdag 18 juni 2009
Österrike - både torrt och sött
Efter vinskandalen i Österrike 1985 då några vinodlare hade sötat vinerna med dietylenglykol i syfte att höja vinet till en högre kvalitetsklass, reformerade man snabbt vinlagarna och fick bland de strängaste i världen. Österrike gör numera toppviner, så inget ont som inte har något gott med sig. Efter EU-inträdet ändrades åter lagarna något, till det mindre striktare, men reglerna för Qualitätswein och Prädikatswein stod fast. Det finns fyra vinregioner: Niederösterreich, Burgenland, Steiermark och Wien fördelat på 16 distrikt. Wien är den enda huvudstaden i världen med stor professionell vinodling. Det måste ha varit 20 år sedan jag var i Wien och drack "grinzing-vin" i stora keramikkrus direkt från fat tillsammans med schnitslar stora som tefat. Men oj vad gott det var! Det är det bestående minnet av den resan.
I Österrike mäter man sockerhalten med en annan skala än den vanligt förekommande. 1 grad KMW = 1 % socker i viktprocent. KMW, Klosterneuburger Mostwaage, motsvarar ungefär 5 grader Öchsle.
Det som är intressant med sockerhalten, är att för att kallas torrt ska det vara max 4 g/l socker, eller max 9 g/l om syrahalten är minst 2 g/l mindre än sockerhalten. Ju sötare, desto syrligre för att det inte ska upplevas som sött, ganska självkklart egentligen.
Österrikes egna druva är Grüner Veltliner, som odlas på en tredjedel av arealen.
Ingen av oss hade provat särskilt mycket vin från Österrike, så vi såg med spänning fram emot kvällen. Vi hade delat upp provningen så att var och en tog med två viner, efter givet tema. Mitt ansvar var att få med två söta. Ett av de torra vinerna vi provade var så oxiderat att det enda vi kände var äppelskrutt. Trist.
Torra
2001 Kranachberg Sauvignon Blanc, Sattlerhof, Südsteiermark, 279:-
Färgen är ljust gul med lite grönt instick. Doften är ren, stor, smörig med citrus, ananas, en aning röd saftig paprika och nässlor. I smaken kommer den höga syran fram med en oljig munkänsla. Ananas, persika och kryddighet finns där . Eftersmaken hänger kvar lite sådär lagom och alkoholen sticker inte ut. Det här vinet är gott, men inte prisvärt. Smörigheten i vinet kommer troligen av att den lagrats på jästfällningen i 8 månader.
2006 Kartäuserhof Smaragd Riesling Achleiten, Karl Stierschneider, Wachau, 180:- (prissänkt från 225:-)
Färgen är ljust gul med vattnig kant, mitt glas är något spritsigt, kanske är glaset dåligt diskat?
Doften är ren, stor, med gröna äpplen och paprika. Smaken visar en hög syra, gröna äpplena finns, mineral, en viss oljighet i munkänslan och avslutningen har en god bitterhet. Jag är är känslig för bitterhet och tycker normalt inte om det, men här passade det. Den långa eftersmaken hänger kvar och jag lutar mig tillbaka. Det här är gott.
2007 Grüner Veltliner Urgestein Terassen, Pichler, Wachau, 279:-
Färgen är djupare än de andra, mer gul. Doften är ren, stor, med tvål och ansiktskräm, rosor och tuttifrutti. Min första anteckning var även "veteöl", klart inspirerad av L:s hembryggda som jag nyligen avsmakat, men den korrekta termen är pomerans. Smaken är torr, medelstor syra, medelstor kropp, pomerens och äpple. Vinet är gott, men det finns annat jag hellre skulle betala nästan 300:- för.
2006 Kartäuserhof Riesling Federspiel Hinterkirchen, Karl Stierschneider, Wachau, 129:-
Färgen är även här ljust gul med ett grönt instick. Doften är ren, stor, frisk med citrus, mineral och krita. Det här var gott och klart prisvärt.
2007 Loimer Spiegel Grüner Veltliner, Loimer, Kamptal, 269:-
Färgen drar åt grönt. Doften är medelstor, med smörighet, äpplen, jäst, melon, och en ungdomlighet. Smaken är torr, frisk med äpplen, persika och grapefukt. Eftersmaken dröjer sig kvar lite lagom länge. Grüner Veltliner såklart.
Söta
2004 Hafner Beerenauslese Cuvée, Hafner, Burgenland/Neüsiedlersee, 84:- (halvflaska)
Druvor: Chardonnay, riesling, sauvignon blanc och scheurebe
Färgen var djup gyllengul. I doften kom det fram en ung fräsch persikoton och torkad frukt. Smaken avslöjade även den persikan, men även honung, en frisk syra med stor kropp, äpplen och citrus. Gott, och mycket prisvärt.
2000 Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein Beerenauslese, Weingut Bründlmayer, Kamptal, 359:- (halvflaska)
Färgen är djup bärnsten. Doften visar ett mer moget vin, med torkad fukt, persika och botrytis. Smaken har en hög syra, torkad frukt såsom russin och katrinplommon. Gott, men i jämförelse med det förra inte prisvärt.
Sammanfattningsvis skulle jag klart rekommendera att botanisera bland de Österrikiska vinerna, både de torra och de söta. Riesling-vinerna gillade jag mest, men så är jag lite svag för just Riesling på den vita sidan. Lenz Moser för 145:- som vi inte provade den här gången är ju annars ett gott alternativ på den söta sidan.
I Österrike mäter man sockerhalten med en annan skala än den vanligt förekommande. 1 grad KMW = 1 % socker i viktprocent. KMW, Klosterneuburger Mostwaage, motsvarar ungefär 5 grader Öchsle.
Det som är intressant med sockerhalten, är att för att kallas torrt ska det vara max 4 g/l socker, eller max 9 g/l om syrahalten är minst 2 g/l mindre än sockerhalten. Ju sötare, desto syrligre för att det inte ska upplevas som sött, ganska självkklart egentligen.
Österrikes egna druva är Grüner Veltliner, som odlas på en tredjedel av arealen.
Ingen av oss hade provat särskilt mycket vin från Österrike, så vi såg med spänning fram emot kvällen. Vi hade delat upp provningen så att var och en tog med två viner, efter givet tema. Mitt ansvar var att få med två söta. Ett av de torra vinerna vi provade var så oxiderat att det enda vi kände var äppelskrutt. Trist.
Torra
2001 Kranachberg Sauvignon Blanc, Sattlerhof, Südsteiermark, 279:-
Färgen är ljust gul med lite grönt instick. Doften är ren, stor, smörig med citrus, ananas, en aning röd saftig paprika och nässlor. I smaken kommer den höga syran fram med en oljig munkänsla. Ananas, persika och kryddighet finns där . Eftersmaken hänger kvar lite sådär lagom och alkoholen sticker inte ut. Det här vinet är gott, men inte prisvärt. Smörigheten i vinet kommer troligen av att den lagrats på jästfällningen i 8 månader.
2006 Kartäuserhof Smaragd Riesling Achleiten, Karl Stierschneider, Wachau, 180:- (prissänkt från 225:-)
Färgen är ljust gul med vattnig kant, mitt glas är något spritsigt, kanske är glaset dåligt diskat?
Doften är ren, stor, med gröna äpplen och paprika. Smaken visar en hög syra, gröna äpplena finns, mineral, en viss oljighet i munkänslan och avslutningen har en god bitterhet. Jag är är känslig för bitterhet och tycker normalt inte om det, men här passade det. Den långa eftersmaken hänger kvar och jag lutar mig tillbaka. Det här är gott.
2007 Grüner Veltliner Urgestein Terassen, Pichler, Wachau, 279:-
Färgen är djupare än de andra, mer gul. Doften är ren, stor, med tvål och ansiktskräm, rosor och tuttifrutti. Min första anteckning var även "veteöl", klart inspirerad av L:s hembryggda som jag nyligen avsmakat, men den korrekta termen är pomerans. Smaken är torr, medelstor syra, medelstor kropp, pomerens och äpple. Vinet är gott, men det finns annat jag hellre skulle betala nästan 300:- för.
2006 Kartäuserhof Riesling Federspiel Hinterkirchen, Karl Stierschneider, Wachau, 129:-
Färgen är även här ljust gul med ett grönt instick. Doften är ren, stor, frisk med citrus, mineral och krita. Det här var gott och klart prisvärt.
2007 Loimer Spiegel Grüner Veltliner, Loimer, Kamptal, 269:-
Färgen drar åt grönt. Doften är medelstor, med smörighet, äpplen, jäst, melon, och en ungdomlighet. Smaken är torr, frisk med äpplen, persika och grapefukt. Eftersmaken dröjer sig kvar lite lagom länge. Grüner Veltliner såklart.
Söta
2004 Hafner Beerenauslese Cuvée, Hafner, Burgenland/Neüsiedlersee, 84:- (halvflaska)
Druvor: Chardonnay, riesling, sauvignon blanc och scheurebe
Färgen var djup gyllengul. I doften kom det fram en ung fräsch persikoton och torkad frukt. Smaken avslöjade även den persikan, men även honung, en frisk syra med stor kropp, äpplen och citrus. Gott, och mycket prisvärt.
2000 Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein Beerenauslese, Weingut Bründlmayer, Kamptal, 359:- (halvflaska)
Färgen är djup bärnsten. Doften visar ett mer moget vin, med torkad fukt, persika och botrytis. Smaken har en hög syra, torkad frukt såsom russin och katrinplommon. Gott, men i jämförelse med det förra inte prisvärt.
Sammanfattningsvis skulle jag klart rekommendera att botanisera bland de Österrikiska vinerna, både de torra och de söta. Riesling-vinerna gillade jag mest, men så är jag lite svag för just Riesling på den vita sidan. Lenz Moser för 145:- som vi inte provade den här gången är ju annars ett gott alternativ på den söta sidan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)