Mogen Beaujolais Cru, Vosne-Romanée och Echézeaux

Två kvällar i rad har jag haft tillfälle att prova 16 stycken mogna viner från Bourgogne. Första kvällen var destinerad till Beaujolais Cru, med 9 viner med den aktingsvärda åldern av 47 till 88 år. (Referensvinet med blott 2 år på nacken räknar jag inte) och andra kvällen var det 6 viner uppdukade från Vosne-Romanée och Echézeaux i yngre medelåldern 38-56 år. Även här utesluter jag det fyraåriga referensvinet.

1964 Moulin-à-Vent

1952 Moulin-à-Vent

1962 Moulin-à-Vent

1964 Julienas

  



1959 Moulin-à-Vent



1955 Morgon





1949 Moulin-à-Vent

1945 Moulin-à-Vent

1923 Moulin-à-Vent

Första kvällens Beaujolaiser imponerade med sin fantastiska doft. Det var ren lycka att sitta med näsan över glasen. Underbart! Vi hade två flaskor av varje vin, och serverade därför vinerna så grannen skulle ha av den andra flaskan. Då gavs det tillfälle att sniffa på båda flaskorna, och visst var det variationer på de flesta vinerna. Och tursamt råkade det bli att en person inte fick alla de bästa och grannen alla de sämsta. Det var relativt jämnt fördelat. Kvällens absoluta favorit för mig var en 1945 Moulin-à-Vent. Just doften var fantastisk med en jordighet och torkad frukt. I smaken låg en fin syra kvar balanserad av lite tanniner och den torkade frukten. En viss mintighet fanns också. Helt ljuvligt! En benlängd efter kom 1949 Moulin-à-Vent och 1955 Morgon, där 49:an var fylld med choklad, russin och kaffe i den härliga doften. Även i smaken kom de rostade kaffetonerna fram och den härliga syran kittlade till en aning. 55:an däremot hade en annan chokladton, nämligen mjölkchoklad och en gräddighet med fikon och körsbär. Både syran och tanninerna smög i bakgrunden. 1959 Moulin-à-Vent var relativt kraftig med en mintighet, örter och lakrits. Det var hyggligt med frukt kvar i vinet. Och det äldsta då, höll vinet från 1923? Jodå, 1923 Moulin-à-Vent spelade i samma liga, med fint rostade kaffetoner, svamp och aningens syra och mjukt avrundade tanniner.

Inget vin var dåligt, men visst fanns det rejäla flaskvariationer. Men det geniala i att dela med grannen gjorde upplevelsen än bättre.

Jag var inte förvånad att Beaujolaiserna skulle klara så lång tid på flaska. Jag har druckit lagrad sådan tidigare. Och även då varit imponerad av doften. Därför var det riktigt roligt att få prova hela nio åldringar på samma gång.

Andra dagen, ja då klev vi från Gamay till Pinot Noir, och några av de bästa lägena runt omkring Romanée-Conti, även om just det vinet inte provades.



1966 Vosne-Romanée



1970 Romanée Saint-Vivant





1971 Echézeaux



1973 Richebourg





1955 Grands Echézeaux



1955 Richebourg

Hur stod sig första dagens Beaujolais Cru mot Vosne-Romanée och Echézeaux då? Ja, enligt mig riktigt, riktigt bra. Doften i Beaujolaiserna var förförande och jag hade kunnat sitta hela kvällen med näsan i något av de glasen. (ja, jag kräver inte mer än ett enda glas på hela kvällen för att bli lycklig). Den doften var betydligt bättre och intressantare än Pinot-vinerna. Visserligen var Bourgognerna större och mer varierad, men större är inte alltid bättre. Smaken däremot, ja den ronden tog de bästa Bourgognerna på knock-out. Kvällens vinnare enligt mig var 1955 Grand Echézeaux tätt följt av 1955 Richebourg från samma firma. 1955 Grand Echézeaux hade en stor härlig doft av jordkällare, löv, höstskog och fikon med en större syra och tanniner än Beaujolaiserna och vinet rullade runt som mjuk sammet i munnen. Mmmmmmm. Även den yngre Echézeaux från 1971 var sammetslen. 1955 Richebourgen däremot var fylld av svampskog, lite blodigt kött och choklad med en kryddig lång eftersmak. Svampen hittade jag även i 1973 Richebourg tillsammans med en härlig söt lakrits och tobakston. 1966 Vosne Romanée 1:er Cru och 1970 Romanée Saint-Vivant hade båda relativt mycket röda bär som jordgubb och körsbär i sig än övriga i startfältet.

Även denna kväll hade vi två flaskor och serverade varannan person, så även här bytte vi glas med varandra.

Det var naturligtvis Mårten Söderlund, nestorn på mogna viner som plockat ihop vinerna och med stort engagemang höll i provningen. Stort tack Mårten för det! Allt arrangerat av Munskänkarna.

Serveringsordning första kvällen:

1. 2009 Morgon, Georges Duboeuf

2. 1964 Moulin-à-Vent, Restaurangtappning

3. 1952 Moulin-à-Vent, Louis Perrachon

4. 1962 Moulin-à-Vent, Bonnerue Henri

5. 1964 Julienas, A. Pope

6. 1959 Moulin-à-Vent, Domaine de la Rochelle

7. 1955 Morgon, Marc Lauby

8. 1949 Moulin-à-Vent, Louis Max

Extra:

9. 1945 Moulin-à-Vent Clos du Moulin, Piat

10. 1923 Moulin-à-Vent, Paul Ardènt

Serveringsordning andra kvällen:

1. 2007 Pommard, Bichot

2. 1966 Vosne-Romanée 1:er Cru les Suchots, Langlais-Cotte

3. 1970 Romanée Saint-Vivant G.C., Les Quatre Journaux, Les Latour

4. 1971 Echézeaux G.C. René Mugneret

5. 1973 Richebourg G.C., Bouchard Ainé

6. 1955 Grands-Echézeaux, Louiseau

7. 1955 Richebourg G.C., Louiseau

Och den som räknat noga undrar nog om jag inte lärde mig addition i skolan. Men några av oss delade en 1966 Vougeot efteråt, och den var inte heller så dum. :-)

Trendspaning - engelskt fizz

Det är inte ofta det dyker upp nya druvor eller områden. När det gör det, och det är gott, ja då är det extra spännande. Trion chardonnay, pinot noir och pinot meunier visar vägen för nästa stora trendområde: England. För i England har många både inhemska och invandrande vinmakare i några tiotals år stretat på för att få bättre och bättre viner, framförallt mousserande vin. Man har samma jordmån, samma klimat, och nu även samma druvor som champagne. Man gör mousserande på andra druvor också, och de vinerna får en annan stil, en engelsk stil. Goda, trevliga viner, men tar man de klassiska tre, ja då blir det underbart.
Jag har provat ett flertal engelska mousserande och åker ni över till England ska ni försöka besöka en vingård (karta kan fås gratis av English Wine Producers där även annan värdefull information finns), eller försöka köpa med er en flaska eller två hos en vinhandlare t.ex. Waitrose. Från Gatwick tar det ca 30 respektive 40 minuter med bil att komma till två av de bästa producenterna som har öppet för allmänheten: Ridgeview och Denbies.

Min absoluta favorit är Ridgeview Merret Knightsbridge årgång 2006. Oj, oj, oj, äkta bubbel vare här! Pinot noir och pinot meunier innehåller den. Faktum är att många av prestigevinerna är blanc de noir, antingen på endast pinot noir eller de två blå i blandning. Även Chapel Down, Denbies, Nyetimber, Camel Valley, Biddenden och Bolney är producenter att leta efter. Vill ni ha klassiskt bubbel, köp viner på de tre druvorna. Vill ni ha något torrt, friskt men med lite tropisk fruktsmak så våga prova ett bubbel på andra druvor. Biddenden Gribble Bridge 2003 är gjord på reichensteiner, pinot noir och scheurebe och är ett fantastiskt torrt, friskt vin med en fin fruktbalans. Breaky Bottom t.ex. gör ett vin på hybriddruvan seyval blanc, och det finns fler fina exempel.

Den vinhandlare som har störst sortiment ligger i East Sussex, The English Wine Centre. Det är värt ett besök, inte minst för att prova ett antal olika viner; vita, röda och rosé, förutom att handla, men de skickar även till Sverige. Med det stora sortimentet ligger han några pund över andra, men man hittar allt på samma ställe och man slipper flera fraktavgifter.

Sedan 70-talet har man satsat mycket i vingårdarna, och varför ska man inte det? Det finns en lång historia av vinodling i England, som började långt innan engelsmannen Christopher Merret uppfann buteljjäst vin före Dom Pérignon, men det är en annan historia.

Även publicerad i tidningen Munskänken 6/2010 sid 32.
I detta nummer är vi tre från Stockholmssektionen som bidragit med texter, chefredaktören oräknad. Torsten behöver ingen vidare introduktion, och så är det Birgitta som håller några av våra druvkursavsnitt. Ett ovanligt läsvärt nummer, om jag får säga det själv ;-)