Viner jag inte unnar dig - och en otrevlig påhälsning

Ja, det var ett något udda tema på provningen hos mig - viner jag inte unnar dig. Men efter bodelningen av vinkällaren uppstod det ett antal udda flaskor som ingen unnade den andre. De ville man ju själv ha. De var inköpta på plats hos producenten för ett antal år sedan, eller en gåva från vinintresserade vänner. Eller hade bara legat i källaren ett antal år.

Vad skulle vi göra med dessa flaskor? Dra lott, eller försöka dela på något rättvist sätt? Nej, kalla in det gemensamma vinprovargänget - och de ställde mangrant upp - och korka upp flaskorna!

Det blev jag som fick lotten att arrangera provningen, och det passade ju bra eftersom det då även blev första provningen för gänget hemma hos mig. Dagen före nyårsafton blev det valda datumet.

Första glaset blev röstat som sämsta vinet, vilket jag hade förutspått eftersom gänget inte är lika frälsta i Rhône som jag. Jag gillade det däremot, men kanske borde det ha druckits för 2-3 år sedan för att vara på topp. Något riktigt lagringsvin är det ju inte. Glaset visade en medeltät mahognyton. Doften var stor, köttig chark, fat och stall. Doften gillades av de flesta, men det var nog bara jag som tyckte om smaken där de andra tyckte att det var för syrligt och hade tappat för mycket frukt. Tanninerna var mjuka, det var stalligt, och hade mycket mognadstoner.

1997 Crozes Hermitage Domaine de Thalabert, Jaboulet. Inköpt 1999 för 169:-

Nästa vin fick ovationer från samtliga. Definitivt kvällens vinnare! 6 flaskor av detta vin inköptes för 15 år sedan, och första flaskan drack vi direkt till en pizza. Det bästa pizzavinet jag druckit, ingen tvekan. Nu återstod endast en butelj. Jag har provat många årgångar från den här producenten, men ingen årgång har varit ens i närheten av den här, varken som ung eller som nu lagrad. En av gästerna kollade upp att det finns att köpa på magnum, för drygt 4000 kronor flaskan. Vad var det vi gillade då? Jo färgen avslöjade direkt att det inte var nytappat med sin ljusa orangetegelfärg. Doften blommade ut i en fin ren mognadston med en söt fruktighet och ceder. Smaken uppvisade till skillnad från första glaset en mjukare syra, mjuka runda tanniner och en fin kryddighet. Det var vitalt, med en schysst mognad. Mmmm.

1988 Chateau Musar, Gaston Hochar. Inköpt 1995 för 124:-

 Tredje vinet var tyvärr korkskadat och smakade papplåda. Hua! Vi missade det här vinet:

1996 Chateau Giscours. Inköpt 2000 för 200:- hos producenten.
Korkat, smakade pappkartong

Jag drog upp ett annat vin istället som var betydligt djupare och rödare i färgen än de två första. Den hade en begynnande mognad i doften, och någon vid bordet sa att det var förfärligt, medan en annan tyckte det var supergott. Det är kul att jag har uppriktiga vänner, det uppstår alltid häftiga diskussioner när vi provar vin eftersom vi har så olika smak. Och några är alltid styva i korken och sätter ner foten med en gissning som kan vara helt uppåt väggarna. Jag tyckte det fanns mycket lakrits, björnbär, fat, plommon och en bra syra som matchade tanninerna som avslutades med en lång härlig eftersmak. Gott!

2005 Clos du Mont-Olivet. Inköpt 2007 för 136:- hos producenten.
Den vinresan avslutades tråkigt med kamerastöld sista dagen, så alla mina fina komponerade bilder från vingårdar, Mont Ventoux och lavendelodlingarna runtomkring försvann. Trist.

Fjärde vinet var rött med en orange kant. Förvånande nog kände jag en apelsindoft, medans någon annan sa mandelmassa. Hade vi ätit för mycket julmat? De smakade klassiskt franskt, med ceder, paprika och bra frukt. Självklart är vi i Bordeaux, vilket alla samstämmigt sa.

1995 Domaine de Chevalier. Inköpt 1999 för 418:- av gästerna som födelsedagsgåva.

Femte vinet uppvisade en telgelröd färg. Doften bestod främst av stall, häst och källare. Det fanns rejält med syra och tanniner kvar, och en del frukt fanns kvar också. Hyggligt, men inget storartat.

1997 Val di Suga, Tenimenti Angelino. Inköpt 2002 för 185:-

Sjätte och sista glaset hade en djup svart färg med en röd kant. Svartvinbärsgodis var det mest framträdande i doften, och de svarta vinbären återkom i smaken. Jag tyckte det var sämst i samlingen, och ovationerna var svåra att höra. Men jag har lite svårt med det supervarma året 2003. Även detta vin var en gåva från gästerna.

2003 Siepi, Marchesi Mazzei. Inköpt 2007 för 484:- som en födelsedagsgåva från gästerna

På det hela taget en mycket trevlig provning. Maten till var av det enklare slaget, eftersom jag inte ville stå i köket istället för att prova vin. Det var hemmagjord kalvlasagne, men nog måste jag skaffa större gryta att göra köttfärssås i?

När det var dags för osten, fick vi en otrevlig påhälsning. Stopp i avloppet gjorde att grannens toalettinnehåll kom i retur genom duschavloppet. Kvällen avslutades därmed inte med glasdisk som planerat, utan med rörmokarbesök, och sanering av toaletten. 

Årets bästa vinprovning?

Orden tryter, men andra har redan beskrivit hur de upplevde att vinerna smakade.

Framför på bordet står fem glas uppradade. Alla av samma årgång, 1989. Alla från samma område. Och det är inte vilket plonk som helst. Det är de fem Premier Cru Classé-vinerna och efter provsmakningen gav jag dem de här betygen: (ordningen på glasen var annan)
Haut-Brion 20 poäng, Lafite Rothshild 20 p, Mouton-Rothshild 19,5 p, Latour 19 p, Margaux 19 p.

Årets bästa provning år 2010? Troligen. Förhoppningsvis inte.

Jag håller inte med om att Margaux skulle vara så dålig som provande bloggare noterat. Sämst i startfältet kanske, men oj, oj, vilket vin.

Jag måste erkänna att jag inte hade riktig koll på hur många sedlar flaskorna kostade, så jag kolla runt efter cirkapriser när jag kom hem, och fnissade lite när jag såg att som jag rankat dem, så var priserna. Mouton Rothshild, Latour och Margaux var relativt likvärdiga i pris, med Lafite Rothshild ca dubbelt så dyr som Margaux och så slutligen Haut-Brion på dryga €825. Om det var värt det? Ja det tycker jag. Vinerna var inköpta för massor av år sedan, och hade vi köpt in dem nu, hade priset för provningen varit ca 60-65 % dyrare, om min snabba huvudräkning på lokaler stämmer.

Jag känner mig previligerad att jag är med i en sådan eminent förening som kan servera det här startfältet. Två gånger på en vecka dessutom!

Chateau Rauzan-Gassies 1996

Efter tre tältnätter, varav den första var så kall att jag var benägen att vända bilen och ta färjan hem igen, kom vi så till München. C har träffat en fransman, och han hade med sig en flaska vin. Vi snodde ihop en middag, mestadels på rester, för vi hade misslyckats att handla några ingredienser till den tilltänkta rätten. Bayern är stängd på söndagar, vi visste det, men det blev ändå miss i inköpsstrategin.

Maten stod på bordet, och då såg jag vad fransosen "fått med sig från sin pappas källare", som han uttryckte det. Han bad om ursäkt, för att vinet säkert var för gammalt, men det var vad han fått med sig i brådrasket. För gammalt, pyttsan! En andra cru ska tåla 13 år, och det hade den minsann gjort. I glasen hällde vi upp Chateau Rauzan-Gassies 1996.



Jag satt och njöt, inte enbart för att jag visste att liggunderlaget i tältet skulle bytas ut några dagar mot en skön säng i en varm lägenhet. Vinet, så gott, så gott. Självkart noterade jag inget, men det hade allt som ett bra Margaux-vin ska ha. Gjort på 65 % Cabernet Sauvignon, 25 % Merlot, 8 % Cabernet Franc och 2 % Petit Verdot, är det perfekt. Jag gillar Margaux.....

Tack så hemskt mycket för vinet! Inget kunde ha varit mer perfekt!

Dricka utan analys

Tänk vad länge sedan jag bara drack ett vin!
Jag har under åren varit på massor av vinprovningar, och hemma till middagen, ja då snurras det på glaset och analyseras. Stundtals har jag antecknat i marginalen på dagens tidning om intryck, för att jag ska komma ihåg det till senare.

Men blir man inte lite trist då? Var är njutningen?

Förra veckan plockade vi fram en flaska Chateau Rausan-Ségla årgång 1992. Någon av oss köpte den på Arlanda i februari 1997 för 195:-. Dussinet år har vi haft den i våra ägor alltså. Den har sedan dess förvarats antingen på Stockholms Vinkällare där vi hyrde förråd några år innan vi flyttade till villa och den fick plats i en vinkyl. Förvarad perfekt alltså.

När jag dekanterade den såg jag den härligt ljusa färgen. Ålder andades den. Jag fick den i glaset och bara njöt. Oh, vad gott! Margaux-vin med lite ålder. Fantastiskt! Och inte analyserade jag färgen, doften och smaken mer än att jag registrerade att det var oerhört gott.

Vilken dubbel njutning. Bara luta sig tillbaka och låta den gudomliga drycken fylla gommen utan att fundera på vad och varför.