Dags att deklarera vin - trams!

Jag hann inte läsa tidningen på morgonen idag för jag tog en sovmorgon innan jag skulle iväg på en utbildning. Så det blev nu på kvällen. Och då satte jag nästan chokladpralinen jag köpt på Ejes på väg från utbildningen tillbaka till jobbet i halsen när jag läste kulturdelen.

Jag har respekterar SvD:s Mats-Eric Nilssons väderkvarnsfäktande mot tillsatser i mat. Jag har inte alltid djupläst det han skrivit, men nu kom det till ett livsmedel som särskilt intresserar mig. Och då blir jag lite funderad. Är hans kamp lika illa grundad på andra håll? Jag ser flera faktafel i artikeln. Han pratar om att det inte finns någon certifiering av "naturliga viner" så de är ganska svåra att hitta. Citat: De gömmer sig dock i Systembolagets beställningssortiment. Öhhh? Det finns naturligt odlade viner i det ordinarie sortimentet också. Många producenter skriver inte ut att det är naturliga för de tycker de är så naturligt och vill inte marknadsföra det.

Mats-Eric klagar även på att det inte är innehållsdeklarerat om det är tillsatt socker, eller om det är tillsatt jäst som kan förändra vinets karaktär. Jag tycker det är en rent skrattretande kommentarer. Sockret förbrukas vid jäsningen, det är ju därför det tillsätts. Och jästen, ja självklart väljer vinmakaren vilken jäst han vill ska jäsa vinet, beroende på vilken karaktär han vill ska komma fram. Om man väljer naturjäst, får man en sorts karaktär, om man väljer en odlad jäst, får man en annan karaktär. Menar Mats på allvar att man på Pågens bröd ska ange vilken sort jäststam man använt för att göra limpbröd??? Det står i innehålldeklarationen (antar jag eftersom jag inte har någon limpa hemma) enbart jäst. Visst kan det på varje vinflaska stå på innehållsdeklarationen: vatten, druvmust, jäst, svavel och eventuellt andra tillsatser.

På öl deklarerar man vatten, malt, jäst, humle. Inte om det är naturjäst (vilket det kan vara) eller odlad jäst.

Mats-Eric klagar även på att man inte behöver deklarera hur mycket svavel som tillsats, men det finns regleringer i vinlagarna för hur mycket svavel som får finnas. Räcker inte det?? Som det statliga försäljningsmonopol Systembolaget är kanske man då kan kräva av dem att lista maxgränserna för tillsatt svavel.

I en liten sidoartikel klagar han vidare på att det kan stå Italienskt vin som är från Skåne. Ja, det finns en vinanläggning i Skåne som buteljerar t.ex. italienskt vin. Jag har inte läst på flaskan, men när V&S buteljerade t.ex. Bordeauxviner stod det att det var buteljerat av V&S i Sverige. Gör det inte det på dessa Sverige-buteljerade vin idag? Det är väl ändå ursprunget som är viktigt? Likaväl som det är viktigt att veta om köttet är från Sverige eller Irland och styckat i Sverige. Vinet är från Italien, det är odlat där, det är skördat där, men transporterat till Sverige för att buteljeras. Om man nu tittar klimatsmart på det, så är det mycket mindre koldioxidutsläpp av härtappade viner än att frakta viner som buteljerats på odlingsort och transporterats till Sverige.

Nej Mats-Eric, den här artikeln får du underkänt på.
Jag kan hålla med om att det vore bra att få deklarerat alla tillsatser i alla livsmedel, men dina exempel och argument håller inte här.

Om jag hade varit Alex Schulman hade jag gett den här artikeln

Ännu mer likriktning

Tanken är säkert god, men vad blir följden?

www.envarldavvin.se och www.wownews.se har lanserat en sammanställning av de mest omskrivna viner som fått högst betyg i Sydsvenska Dagbladet, DN, DI, SvD, GP och ICA-Kuriren. Vinerna måste vara omskrivna i fem av de sex tidningarna. och ha minst medelbetyg.

Är någon intresserad av detta?

För det första krävs det att vinet omtalas i fem tidningar, och jag ser en stor risk i otillåtna påtryckningar. För det andra är risken stor att vinerna tar slut i butikerna. Suck. Men när jag tittar på månadens lista hittar jag inget som jag vill köpa där, så listan riktar sig i alla fall ine till mig.

Dricka utan analys

Tänk vad länge sedan jag bara drack ett vin!
Jag har under åren varit på massor av vinprovningar, och hemma till middagen, ja då snurras det på glaset och analyseras. Stundtals har jag antecknat i marginalen på dagens tidning om intryck, för att jag ska komma ihåg det till senare.

Men blir man inte lite trist då? Var är njutningen?

Förra veckan plockade vi fram en flaska Chateau Rausan-Ségla årgång 1992. Någon av oss köpte den på Arlanda i februari 1997 för 195:-. Dussinet år har vi haft den i våra ägor alltså. Den har sedan dess förvarats antingen på Stockholms Vinkällare där vi hyrde förråd några år innan vi flyttade till villa och den fick plats i en vinkyl. Förvarad perfekt alltså.

När jag dekanterade den såg jag den härligt ljusa färgen. Ålder andades den. Jag fick den i glaset och bara njöt. Oh, vad gott! Margaux-vin med lite ålder. Fantastiskt! Och inte analyserade jag färgen, doften och smaken mer än att jag registrerade att det var oerhört gott.

Vilken dubbel njutning. Bara luta sig tillbaka och låta den gudomliga drycken fylla gommen utan att fundera på vad och varför.

Periquita 1996

Vi hade länge ett husvin hemma. Ett vin som vi alltid tog fram när vi inte hade något annat. Nu varierar vi oss mer, så husvinet är borta. Men det ligger några flaskor kvar i källaren. I går kväll tog vi fram en av flaskorna, en 1996 Periquita på magnum. Den inhandlades för ganska precis 8 år sedan för det facila priset av 125 riksdaler.
Det smakade av massor av röd frukt, hade relativ hög men trevlig syra, men var ändå smaskigt, och lättdrucket. Ett smarrigt, gott vin. Det passade alldeles utmärkt till maten som bestod av bönor, couscous med oliver, sugarsnaps, en bit kött och pepparsås.

Toscana 1997

En provning där målet var att se om Toscanavinerna åldras med behag. Alla vinerna är prestigeviner från sina respektive producenter, och året 1997 var ett bra år, så vinerna har potential att vara bra. Jag tyckte att vinerna var bra, men ska jag vara riktigt ärlig så var jag mer imponerad av den 1997 Morellino di Scansano som jag drack för ca två veckor sedan. Det är ett mycket enklare vin än dessa anses vara, men jag köper hellre Scansanoviner än dessa vi provade.

Avvoltore och Cortaccio fick flest röster, övriga enstaka.
Min rankning föll sig så här:

1997 Il Bosco, Tenimenti Luigi d'Alessandro Manzano, Cortona IgT
100% syrah
Djup röd färg. Åldrad doft med fat, trä och gödsel. Smaken hade bra syror och något tuffa tanniner. Jag tyckte det var bra balanserat, och blev överraskad att det här var syrah-vinet. Det var inte min gissning....

1997 Avvoltore, Moris Farms, Massa Marittima IgT
76% sang, 20% CS, 5% sy
Djup mahognyröd färg. Mogen doft med röda bär och fat. Smaken hade friska syror, lagom tanniner, stor frukt av röda bär. Ett charmigt, smuttvänligt vin, men så liknar det Morellino di Scansano-vinerna en aning. Jag har provat Moris Scansanoviner också, och de är bra, men inte bäst. Av kvällens viner är det här det vin jag helst skulle ha hemma.

1997 Cortaccio, Villa Caffagio, IgT
100% CS
Djup blåröd med svart kärna. Doften hade en begynnande ålder med fat, mörka bär, svarta vinbär och lite blåbär. Smaken följde doften med stor frukt. Eftersmaken visade att det var ett alkoholstarkt vin, 14%. Jag trodde att det här var syrahvinet, eftersom det var så mörkt, men jag hade fel.

1997 Guado al Tasso, Antinori, Bolgheri Superiore
60% CS, 30% Me, 10 % sy och andra röda druvor
Röd medeldjup förg med mahognykant. Doften hade en trevlig mognad med fat, en klassisk doft av cab. Smaken hade bra syror och torra tanniner. Kroppen var medelstor med röda bär och svarta vinbär och något besk. Det här vinet prickade jag in direkt. Det påminner om lillebrorvinet, Il Bruciato, som jag druckit några gånger och tyckt om.

1997 Tignanello, Antinori, Toscana IgT
80% sang, 15% CS, 5% CF
Djup röd färg. Doften var relativt stor med trevlig mognad, smörgåskex, fat, röda bär och gödsel. En doft jag förförs av! Smaken visade rätt tuffa syror, bra tanniner, röda bär och en beska som jag har lite svårt för. Det här var det vin jag var mest besviken över. Doften var magnifik, men smaken?

1997 Percarlo, San Giusto a Rentenanno, Toscana IgT
100% sangiovese
Medeldjup mahognyfärg. Doften var mogen, jordig, fat och något knuten. Smaken hade inga nämnvärda syror men ändå rätt tuffa tanniner. Frukten var medelstor med röda bär. Jag undrar om det verkligen kan bli bättre om det får ligga längre. Jag skulle inte tro det. Det var kvällens mest alkoholstarka vin på 14,5%.

20070307

Toscanateori

Lite fakta om Toscana som jag snappat upp ur diverse litteratur och hemsidor, t.ex. Antinoris hemsida.

Chianti
På 1950-talet framställdes vin traditionellt genom att man lät vinrankorna klänga på trädstammar. Eftersom druvorna hängde så långt från marken mognade de ojämnt, och man plockade dessutom alla sorter samtidigt. Hygienen i tunnorna var bristfällig, och musten oxiderade. Man pressade druvorna hårt, så tanninerna från stjälkarna gjorde drycken bitter, men hjälpte även till att konservera vinet. Vinet jäste oftast inte ut, utan förblev sötaktigt och fortsatte att bubbla även efter att man tappat över det på att annat fat. Detta buteljerade man sedan på bastklädda flaskor, ”fiasco”. Man kunde rädda ett sådant vin genom ”il governo”. Man tog de bästa klasarna och torkade dem. När jäsningen nästan upphört tillsatte man ”il governo”, och jäsningen kunde ta fart igen. Dessutom påbörjades ofta en malolaktisk jäsning där den hårdare äppelsyran omvandlas till mjölksyra.

Kaoset i vinnäringen löste regeringen 1963 genom att behålla den ursprungliga lagstiftningen. Det betydde att man i Chianti var tvungen att ha minst 10 och max 30 % vita druvor, för att mildra den naturliga strävheten.

Antinori
Marchese Antinori blev först med att lansera en Chianti Riserva, 1904, en blandning av hans bästa vin och viner från hans vänners vinfält, och en del Bordeaux! Flera vingårdar har i det förflutna introducerat exotiska druvor. T.ex i DOC-bestämmelserna för Carmignano krävdes 10 % Cabernet Sauvignon, eftersom det var praxis på dess bästa vingård.

Mario Incisa della Rochetta, gift med Piero Antinoris moster, ägare till det förfallna San Guido-godset nära Bolgheri, planterade på 1940-talet Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc på sin mark, och gjorde ett vin som endast konsumerades på gården. 1968 saluförde han sitt vin som en ”vino da tavola”, eftersom det inte fanns någon DOC för röda viner i Bolgheri. Vinet var Sassicaia. 1985 fick det skyhöga lovord av Parker. Sassicaia blev från 1994 års skörd DOC Bolgheri Sassicaia.

Inspirerad av sin släkting producerade Piero Antinori 1970 ett vin under vingårdsnamnet Tignanello. Det kom från gården Santa Cristina, där en sluttning heter Tignanello. Det var en Chianti Classico Riserva betecknad Vigneto Tignanello. Den innehöll 20% Canaiolo och 5% Trebbiano och Malvasia. Året därpå, 1971, blev vinet en Vino da Tavola della Toscana och fick namnet Tignanello. Vinet hade lagrats på barriquer. Med det vinet struntade man i DOC-reglerna, och 1975 slutade man helt med vita druvor. Sedan 1982 har man haft 80% Sangiovese, 15% Cabernet Sauvignon och 5% Cabernet Franc. Det här var de första ”supertoscanarna”. 1978 kom Solaia, med idag 75% Cabernet Sauvignon, 5% Cabernet Franc och 20% Sangiovese.

Antonori äger även Guado al Tasso. 1990 kom den första årgången av vinet Guado al Tasso, som är en Bolgheri superiore. Lillebror till Guado al Tasso heter Il Bruciato, och är även det ett strålande vin.

Nya druvor och barriquer
Efter det här började det hända mycket i Toscana. Många framsynta toskanska producenter insåg att den gamla Chiantiformeln innebar onödiga restriktioner gällande kvalitet och urval. De lät fantasin flöda. Man använde Merlot för att mildra syran hos Sangiovese, Syrah för att få ett extra lager fruktighet, och fransk ek för att få lyxen. Och för att skilja sig extra från Chiantivinerna valde man höga mörka flaskor, florentinska flärdfulla etiketter och ett pris som skulle få folk att prata om dem.

Bolgheri
Här koncentrerar man sig på franska druvor såsom Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc, Merlot och aningens Syrah även om det är tillåtet att blanda i upp till 70 % Sangiovese för DOC-vinerna. Vinerna påminner om Bordeauxvinerna, men är mer fruktigt generösa och mer lättillgängliga som unga. 1994 kom DOC Bolgheri, och för Rosso gäller: upp till 70% Sangiovese, upp till 70% Merlot eller upp till 80% Cabernet Sauvignon

Årgångar: 1991-1996 rätt mediokra år, 1997 anses som en mycket bra årgång, 1998-2001 alla bra. 2002 inget vidare, 2003 extremt varmt men södra Toscana lyckades göra bra viner trots det. 2004 ser ut att bli balanserat, 2005 ser sämre ut pga dåligt skördeväder.

Mumsig toscanare

Lördagkväll och melodifestival. Till middagen korkade vi upp en flaska 1997 Tore del Moro Morellino di Scansano Riserva från Azienda Agraria Santa Lucia. Den är inköpt på det välsorterade men något dyra Enoteca Toscana i det gamla Medici-palatset i Sienna sommaren 2003 för 118:-. Vinet är gjort på 100% Sangiovese, och jag skrev i vinkällarboken att enoteket rekommenderade att lagra det till 2004. Men efter att ha smakat det nu, så har vi flyttat fram rekommendationen till 2008. Det blir nog inte så mycket bättre än det är nu, men det är inte i utförsbacke heller.

Hur var det då? Jo doften var fylld av körsbär och svarta vinbär. Smaken exploderade av körsbär, hallon och svarta vinbär där de svarta vinbären hade karaktär av naturlig svart-vinbärsessens i godis. Det blev Nickelkarameller av det. Syran och tanninerna var i god harmoni. Det var mycket gott, och uppebart att Scansano-vinerna tål att lagras en del.

Lite fakta om Morellino di Scansano:
Scansano är känt för sitt vin alltsedan Napoleons armé hade en garnison här under tidigt 1800-tal. Kusten och slättlandet var så malariadrabbat att man flyttade därifrån under sommaren till Grosseto. Dante kallade området för helvetet på jorden.

Scansano som ligger 500 m ö h blev en stor sommarstad. Officerarna började odla vin och man producerade 1818 5000 hl, varav 500 hl var Riserva. Man odlade Grenache, Syrah, Gamay och Cabernet. Sangiovese, eller Morellino som den heter här, har funnits länge.

Man hade försökt flera gånger tidigare att dränera upp sumpområdena, men det var först under Mussolini man lyckades. Ny mark blev då tillgänglig, och det har exploderat i nyetablerande. De stora vinhusen i Chianti har sökt sig hit, man har nyplanterat, byggt och experimenterat. Det är varmare här än i Chianti och det ger ett vin som här i Morellino di Scansano är Chiantilikt, med en mjukare, lättare men ändå rikare och mer öppen stil.

Kvalitetsbeteckningen DOC Morellino di Scansano kräver minst 85% Sangiovese + ev Canaiolo, Cilieglio, Malvasia Nera eller Alicante(=Grenache).
Det finns "vanlig" Morellino di Scansano och "Riserva" som har + 2 års lagring varav ett år på fat.

Ordet Morello kommer från en hästras ”Cavalli Morelli” som drog vagnarna för Grossetos adel.

Ska man handla en Morellino di Scansano på systembolaget nu, finns endast två stycken i ordinarie sortiment, där Bronzone Belguardo från Marchesi Mazzei är det bättre vinet. Morellino di Scansano Riserva från Val delle Rose är ett trevligt, lite enklare pastavin.

Intressant? Andra bloggar om: vin Toscana sangiovese

Bordeaux 1988

Man skulle kunna tro att jag är en riktig Bordeaux-freak. Tredje Bordeaux-provningen, 19 viner, på mindre än två veckor. Undrar hur det ska sluta...
Inte kan jag säga att jag gillar Médoc-viner framför Saint-Émilion eller tvärtom heller. Det är lika gott!

Kvällens provning bjöd på ett strålande startfält, eller vad sägs om en Saint-Emilion Premiers Grand Cru Classés A, en Saint-Emilion Premiers Grand Cru Classés B, och fyra Médocviner varav tre stycken 2:a Grand Cru Classé och en 5:e Grand Cru Classé. Jag har inte provat så här många strålande Bordeauxer sedan jag var aktiv i CVP, Collegium Vinorum Polytechnicum, en vinprovarförening på KTH. Men i CVP har jag provat alla fem 1:a Grand Cru Classé och Cheval Blanc:en några gånger. Jag "saknar" dock Chateau Ausone, så om någon vill bjuda på det någon gång :-)

Vad är då skillnaden på vänstra (Médoc och Graves) och högra (Saint Èmilion och Pomerol) stranden? Enkelt förklarat är det att på vänstra sidan dominerar Cabernet Sauvignon, och på högra är Merlot och Cabernet Franc viktigast. Då borde det väl vara enkelt? Jo, man önskar ju... Vad jag har lärt mig under de här veckorna är i alla fall att jag lyckas ganska ofta pricka in Pauillac-vinerna.

1988 var ett år som regnade mycket på våren, juli blev torr och varm så det gav tjocksakaliga druvor med mycket färg och tanniner. 1987 regnade skörden bort, så med det i minnet skördade många för tidigt 1988, för att vara säkra på att få in skörden.

Provningsledaren förmedlade sina enorma kunskaper på ett trevligt och avslappnat sätt.

Vinerna vi provade var i min rankordning:

1988 Clos Fourtet, Saint-Émilion Premiers Grand Cru Classé B, 480:-
85% Me, 10% CS, 5% CF
Tegelfärgad. Relativt stor åldrande doft av fat och källare. En fantstisk mognadston. Smaken hade bra balans mellan syror och mjuka torra tanniner. Relativt liten frukt, fat och något uttorkad. Ett vin på topp, eventuellt på nedgång. Jag gillar dessa åldrande toner. Mmmmums!

1988 Chateau Mouton Baronne Philippe, Pauillac, 5:e Grand Cru Classé, ca 500:-
57% CS, 23% Me, 12% CF, 2% PV
Det här vinet har bytt namn flera gånger, och heter sedan 1989 Chateau d'Armailhac. Det var synd att årgång 2000 var korkad när jag provade det för en vecka sedan.
Medeldjup mahognyfärg. Doften var stor, åldrande med toner av stall, hö, fat och massor av rostat kaffe. En härlig doft. Jag gillar kaffetonerna! Smaken har bra balans mellan syra och tanniner, medelstor frukt, fat med något beskt avslut. Beskan avslöjar att det är Pauillac:en. Jag tycker om vinet, även om doften lovar mer än smaken ger.

1988 Chateau Rausan-Ségla, Margaux, 2:a Grand Cru Classé, 550:-
61% CS, 35% Me, 2% CF, 2% PV
Medelstor röd färg. Doften har en mognad med gödsel och fat. Jag var till en början tveksam om den var korkskadad för det var en något mysko doft, men den försvann så då var det inte kork. Smaken hade mjuka syror, medelstora tanniner och en tydlig fatton. Eftersmaken var god. Det här vinet var på topp, så flaskan vi har hemma kommer nog att korkas upp rätt snart.

1988 Chateau Cheval Blanc, Saint-Émilion Premiers Grand Cru Classé A, 1100:-
minst 60% CF, resten Me och 1% CS
Medeldjup tegelfärgad. Doften hade en begynnande mognad med fat och röda bär. Smaken var relativt stor med medelstora syror och balanserade tanniner och de röda bären går igen även i smaken. Vinet är fortfarande ungt, mycket gott och balanserat. Det hade kommit högre upp hos mig om det hade varit mer moget, men helt klart är att det är ett strålande vin.

1988 Chateau Brane-Cantenac, Margaux, 2:a Grand Cru Classé, 490:-
65% CS, 30% Me, 5% CF
Tegelfärgad med en orange kant. Doften hade en begynnande mognad, röda bär, fat, stall och läder. Smaken var stor med bra balans mellan syror och tanniner. Det smakar moget och röda bär och förvånansvärt tunt. Eftersmaken är eldig.

1988 Chateau Gruaud-Larose, Saint-Julien, 2:a Grand Cru Classé, 331:-
57% CS (40-60% i vinet beroende på årgång), 30% Me, 8% CF, 3% PV, 2% Ma
Mahognyfärgad. Doften är knuten, men man skönjer ändå lakrits och fat. Smaken har bra syror och tanniner, men är beskt, stjälkigt och något kantigt.

Min bedömning skiljer sig något från majoriteten. Ungefär lika många röster får Cheval Blanc, Gruaud-Larose och Rausan-Ségla och vinner med det loppet. Men det vore fantasktiskt tråkigt om vi tyckte likadant allihop.

*CS=Cabernet Sauvignon, Me=Merlot, CF=Cabernet Franc, PV= Petit Verdot, Ma=Malbec

20070222

Intressant? Andra bloggar om: vin Bordeaux

Kan du vara objektiv?

SvD hade idag en artikel Under strecket om terroir och smak. Det var ett stycke i artikeln som speciellt fångade mitt intresse, och det var en recension ur en bok av Jamie Goode "The Science of Wine". En testpanel av erfarna vinprovare hade fått prova samma vin med en veckas mellanrum utan att veta vilka viner de provat. Första gången fick de informationen att det var enklare viner, andra gången att det var viner av högsta kvalitet. Omdömena blev minst sagt olika där de viner av "hög kvalitet" fick omdömen som komplext och balanserat jämfört med de andra som fick omdömena enkelt och obalanserat.

Precis samma sak kommenterade jag om mig själv häromdagen då jag trodde jag drack en Bordeaux men i själva verket hade en Bouscassé i glaset.

Det är säkert p.g.a. dessa faktorer som jag inte alltid är överens med t.ex. Systembolagets omdömen om vinerna. Det kan vara så att jag inte alls hittar en egenskap som de sagt ska finnas med; en egenskap som ofta, men inte alltid, brukar finnas i en viss typ av vin.

I V&S sensoriska vinpanel får vi aldrig veta vad vi provar, och det är just för att man inte ska påverkas av förutfattade meningar. Det är ett intressant sätt att prova, och jag har slutat tycka det är trist att vi aldrig får reda på vad vi bedömt.

Tänk om systembolagets omdömen kunde komma från en liknande sensoriks panel som inte vet vad de bedömer. Undrar om omdömena skulle se annorlunda ut mot vad de gör idag?

Intressant? Andra bloggar om: vin, sensorik

Mera Bordeaux, årgång 2000

Provning igen, och mera Bordeaux. Den här gången med sensorikgänget, så vi började naturligtvis med ett uppvärmningsvin, 2000 Chateau Meyney, en Cru Bourgeois från Saint-Estèphe med vingården planterad med 70% Cabernet Sauvignon, 24% Merlot, 4% Cabernet Franc och 2% Petit Verdot.

Vi provade halvblint, så vi visste vilka vinerna var, förutom en. Den här kvällen hade CB letat fram en blandlåda av årgång 2000. Vi provade La Comanderie (Saint Emilion Grand Cru), Clos des Jacobins (Saint Emilion Grand Cru), Grand-Puy-Ducasse (5:e Grand Cru Classé från Pauillac) och två viner från Baron Philippe de Rothschild: Chateau Clerc-Milon (5:e Grand Cru Classé från Pauillac) och Chateau d'Armailhac (5:e Grand Cru Classé från Pauillac), samt det okända vinet som var en Chateau Bouscassé (en luring från Madiran!).

Till maten drack vi 2000 Chateau Noaillac, en Cru Bourgeois på magnumbutelj för 223:-. Egendomen är planterad med 50 % merlot, 45 % cabernet sauvignon och 5 % petit verdot.

Omdömena i min favoritordning:

2000 Grand-Puy-Ducasse
62% Cabernet Sauvignon, 38% Merlot
Djup röd färg. Doften hade en begynnande mognad med mycket fat. Smaken hade perfekta syror och tanniner, fat och mognad med något beskt avslut. Gott!

2000 Clos des Jacobins
70% Merlot, 28% Cabernet Sauvignon, 2% Cabernet Franc
Djup röd färg. Doften hade fin ålder, fat och känslan av att man satt näsan i en kaffeburk. Häftigt! Smaken hade bra syror och tanniner, fat, ceder och detta kaffe! Jag som varit en inbiten tedrickare har börjat dricka kaffe i form av espresso, och samtidigt börja stormgilla viner som har smak av kaffe. Det var delad förstaplats på dessa två.

2000 La Comanderie
Djup mahognyfärg. Doften var åldrad med fat, blyerts och kaffe. Smaken hade bra balans på syror och tanniner, fat och kaffe. Gott även detta vin.

2000 Chateau Bouscassé
65 % Tannat, 25 % Cabernet Sauvignon, 10% Cabernet Franc
Färgen här stack ut från de andra då detta vin hade en mer blåröd ton. Doften hade en begynnande mognad av fat. Smaken var även här mest av fat, med något beskt avslut. Det här vinet provade jag 27/12 också, och hade betydligt mer att säga om det då. Jag tyckte bättre om det idag, men det kanske beror på att jag trodde det var en Bordeaux? Tänk vad smaken påverkas av vad man tror att man dricker. CB berättade att man i Madiran inte haft någon vinlus, så det är oympade stockar där, som kan vara tvåhundra år......

2000 Chateau Clerc-Milon
48% Cabernet Sauvignon, 34% Merlot, 14% Cabernet Franc, 3% Petit Verdot
Djup röd färg. Doften hade en begynnande ålder, med fat och choklad. Smaken hade relativt friska syror och skarpa tanniner, med choklad och ett beskt slut. Stilen på det här vinet är modern, och det behöver definitivt lagras.

2000 Chateau d'Armailhac
Tyvärr korkskadad, även om vi tvistade en del om det. Det doftade av färsk kork och gödsel och smaken var trist, lite platt.

20070213

Intressant? Andra bloggar om: vin Bordeaux

Snabbt ordnad vinprovning

På fredag eftermiddag meddelar C&C att de inte kan ha lördagens vinprovning. Sjuka barn. Alla kunde, utom O som bara dyker upp då och då. Jag och L tyckte att vi inte kunde låta alla sitta hemma mol allena och törsta ihjäl, så vi tog stafettpinnen, och botaniserade i källaren. Fyra viner ställdes upp på fredag kväll, och två inhandlades på lördagen. Resultatet blev rätt bra, 6 bordeauxer i tre par, ny årgång mot några år gammalt. Alla paren hade en 2001.
Vi provade Chateau Reignac, Chateau Bernadotte, och Chateau Giscours.

Chateau Reignac är en Bordeaux Supérieur. Det är som den regionala AC Bordeaux, men med en högre minimigrad av alkohol.
Chateau Bernadotte är en Cru Bourgeois som är en klassificering i Médoc och Haut-Médoc under Cru-classé-nivå. Högsta nivån är Cru Bourgeois Exceptionelles, nästa är Cru Bourgeois Supérieur och därefter kommer Cru Bourgeois.
Chateau Giscours är en 3: e Grand cru Classé.

Det var en bredd på kvalitet samtidigt som vi hade lite olika år.

Kommentarer om vinerna:

2001 Chateau Reignac, inköpt november 2005 för 139:-
70% merlot, 25% cabernet sauvignon och 5% cabernet franc.
Röd färg. Doften var stor med fat, röda bär och den typiska mejeritonen. Smaken hade frisk syra, mjuka tanniner med röda bär. Det var ett mjukt drickvänligt vin nu.


2003 Chateau Reignac, inköpt nu för 145:-
Ungefär samma noteringar på denna som på 2001:an, men mejeritonen var mer av filmjölk här. Även detta vin var mjukt och drickvänligt nu.



2001 Chateau Bernadotte, inköpt nu för 227:-
65 % cabernet sauvignon, 33 % merlot, 1 % cabernet franc och 1 % petit verdot.
Röd färg. Doften var stor, ung med svarta vinbär och fat. Smaken hade bra syror, medelstora tanniner, röda bär, röda vinbär, fat och något besk. Eftersmaken gav röda syrliga bär. Alldeles för ungt för min smak. Det var näst sämsta vinet hos mig.



1996 Chateau Bernadotte, inköpt augusti 2004 för 150:-
Begynnande mahognyfärg. Doften var stor, med mognadstoner, röda bär, grädde och grön paprika. Smaken hade bra balans på syror och tanniner, med smak av röda bär och fat, och en hel del alkohol. Det här vinet hade utvecklats en del, det var riktigt gott nu, men jag skulle lätt kunna låta det ligga ett tag till. Jag gillar ju rejält mogna viner.



2001 Chateau Giscours, inköpt maj 2006 för 329:-, men kostar idag 490:- på bolaget. Sanslös prisökning!
Vingården planterad med 75 % cabernet sauvignon, 22 % merlot, 2 % cabernet franc och 1 % petit verdot.
Röd färg. Doften var ung, svarta vinbär, fat och något tobak. Smaken hade frisk syra, bra tanniner, stor kropp med röda bär och fat. Alkoholen hängde kvar i eftersmaken, liksom en irriterande beska. Vinet var ett barnarov, och det gillar jag inte.

1994 Chateau Giscours, inköpt juli 2000 på slottet för 185:-
Mahognyfärgad. Doften var stor, med begynnande mognad, röda bär, fat, något tobak, grön paprika och blyerts. Smaken hade bra syror och tanniner, medelstor kropp med röda bär, fat och tobak. Ett stort, gott vin, men jag låter nog det ligga ett tag till.

Mina favoriter var de två äldsta, med ålderns rätt och med de båda Reignac:en därefter, mycket tack vare att de två var så klunkvänliga nu.

20070210

Intressant? Andra bloggar om: vin Bordeaux

Dragon Seal

För bra precis ett år sedan ordnade en kompis en provning med viner från Kina. Hon hade varit där och släpat hem 6 stycken olika flaskor där de tre röda var ChangyU ett vin gjort på Cabernet Sauvignon och någon oidentifierad kinesisk druva, ett vin enbart gjort på kinesiska druvor som tyvärr var korkskadat, och Dragon Seal Cabernet Sauvignon 1999. Av alla sex vinerna var Dragon Seal det som var mest drickbart. Det doftade av fattoner, svartavinbär och källare. Smaken hade lagom syror och tanniner, men var lite beskt, varmrökt och hade en gräddton. Jag smakade en nyare årgång på VinNordic i år, och blev väl inte mer imponerad då heller. Det är kul att prova viner från nya områden, och har man inte provat ett kinesiskt vin kan man ju göra det, men mer som kuriosa än som vinupplevelse.
1 februari kom 2005 Dragon Seal på Systembolaget.

Jag själv hade ett japanskt vin på en provning för några år sedan (1998 ser jag i mina provningsanteckningar), som jag släpat hem från Japan. Det matchade jag i en provning av "Bordeaux mot Bordeaux-kopior", och det stod sig rätt bra faktiskt. Det var 1985 Chateau Lumière som vi provade mot 1995 Hourtin-Ducasse, 1983 Chateau Leoville-Poyferré och 1993 Overgaauw.

Intressant? Andra bloggar om: vin Kina

Grenache

Grenache. Eller Garnacha, beroende på var i världen man befinner sig. En av världens mest odlade druvor, men ändå lite anonym. Spaniens mest utbredda blå druva, och nummer två i Frankrike. Ursprunget är Spanien, Aragonien, så det är inte konstigt att en synonym är Tinta Aragonés. I Spanien har den ett tredje namn också, Lladoner. På Sardinien heter den Cannonau. Inte nog med att man ska hålla reda på var i världen alla druvor växer, vilka viner de ger och hur karaktären är. Man måste hålla reda på alla synonymer också. Om man vill vara petimeter alltså. Och det vill jag ibland. Men inte i andra sammanhang.

För några veckor sedan provade jag fyra viner på i huvudsak grenache. Det var ett vin från Chateuneuf-du-Pape, ett Côtes-du-Rhône, ett vin från Priorat i Spanien och ett Australiensiskt. Här kommer omdömena i min preferensordning, med det jag tyckte bäst om först:

2003 Bosquet des Papes, Bosquet des Papes, Chateuneuf-du-Pape, 241:-, varunummer 82130
Druvor: 75% grenache, 11% mourvédre, 9% syrah, 5% cinsault, vaccerese och counoisie
Färgen var medelljus mahogny. Doften var medelstor, ung med choklad, massor av läder, rostad och kola. Smaken hade bra syror och balanserade tanniner, den var varm med en bränd touch. Eftersmaken satt i länge, ett riktigt gott vin.

2004 Mas Vilo, Castell d'Or, Priorat Spanien, 95:-, varunummer 99283
Druvor: 60% grenache, 40% carignan
Färgen var medeldjup röd/blå. Doften var medelstor, relativt mogen med gödseltoner och örter. Jag tyckte doften var mysko, lite kemisk. Smaken var bättre än doften med frisk syra, medelkraftiga tanniner men ändå rätt mjuk, den hade stor kropp och mycket röda bär-fruktighet. Det var ett vin som ändå vann en del, trots doften.

2005 Pankarra grenache, Parri Estate, McLaren Vale Australien, 126:-, varunummer 99580 Druvor: 100% grenache
Färgen var medeldjup blåröd. Doften var medelstor, ung, och bestod främst av röda bär, speciellt hallon. Smaken hade någon restsötma, frisk syra och medelkraftiga tanniner. Det var fylligt, med stor frukt av röda bär såsom körsbär och hallon. Ett typiskt nya-världen-vin. Lite svulstigt och inte riktigt min smak.

2004 Côtes-du-Rhône les quatre terres, Domaine Santa Duc, Côtes du Rhône, 107:-, varunummer 87270
Druvor: 70% grenache, 25% syrah, 5% carignan och cinsault
Färgen var medeldjup röd. Doften var medelstor, ung, stickigt spritig med röda bär, tobak, örter, anis och peppar. Smaken hade friska syror och balanserade tanniner, röda bär och ett beskt avslut. Tyvärr min förlorare, och det p.g.a. beskan.

Det var en intressant provning, även om grenache inte tillhör min favoritdruva. Ett påvevin tackar jag aldrig nej till, och det var ju vinet som stack ut också.

20070118

Tvist om det var kork

Igår tog vi fram ett enkelt vin som vi köpt i München på en italiensk grossistaffär, Moby Dick. Det var prisnedsatt så vi betalade bara ca 55:-. Det var 2003 Carato från Erik Banti. Ett Morellino di Scansano-vin gjort på 85% sangiovese, 10% merlot och 5% syrah. Jag tyckte det var korkat, men L tyckte inte det. Han tyckte det luktade kork, färsk kork, men inte korkdefekt. Jag höll med om att det var mycket färsk kork i doften, men jag tyckte det var defekt. Jag vill inte att det ska dofta kork, färsk eller inte, så då menar jag att det är defekt.

Undrar om jag blivit nojig på korkdefekt?

Frankenvin och glaskork

Jag älskar nya förslutningar!
I somras när jag var i Tyskland på semester, hittade vi en producent som har börjat använda sig av glaskork. Jag hade hört talas om korken tidigare, men inte sett den i verkligheten. Glaskork till glasflaska låter ju helt idiotiskt, men det är en plastpackning som gör att det blir tätt. Med ett enkelt snäpp öppnar man flaskan, och man kan återförsluta den med samma glaskork. Fantastiskt bra!

Producenten som använde glaskork (det finns många fler) är Staatlicher Hofkeller i Würzburg i Franken. De använder glaskork till sina bästa viner, så de tror på förslutningen. Iförrgår provade vi 2004 Grosses Gewächs Würtzburger Stein Silvaner Spätlese trocken. Inköpt för ca 160:-. Färgen var gul med något grönstick. Doften var frisk av citrus och packad med mineraler. Den doftade aningens oljigt, nästan åt botrytis. Smaken var finstämd med friska syror, citrus, kiwi och lite oljig. Eftersmaken var härlig och satt i ett bra tag.
Tyska vinnamn är rejält långa, men man får all information i namnet. För det första: Grosses Gewächs betyder att det är ett utvalt läge, med minst Spätlesenivå (76-95 grader Oechsle) och uttaget får vara maximalt 50 hl/ha. I Franken är druvorna riesling, silvaner, weisser burgunder och spätburgunder tillåtna. I Mosel kallar man det Erste Lage, i Rheingau Erstes Gewächs. All information om Grosses Gewächs får man här. Man kan nästan jämföra det med grand-cru-lägen i andra vinområden.
Würtzburger Stein ger information om att vinet kommer från vinläget Stein i Würzburg. Tre producenter har mark där, nämnda Staatlicher Hofkeller som odlar
riesling, silvaner och weisser burgunder, Weingut Bürgerspital zum Hl. Geist som odlar samma druvor och Weingut Juliusspital Würzburg som endast odlar riesling och silvaner.
Silvaner är naturligtvis druvan, och Spätlese visar klassificeringen; att det är 76-95 grader Oechsle, att det kommer från ett läge (Bereich), att det inte är chaptaliserat, att alkoholhalten ligger på 7-13 % och att det får säljas tidigast 1 mars efter skörden. Trocken betyder att vinet är torrt. Och så fick vi året också, 2004. Till den här informationen bör man även tala om vem som är producent, i det här fallet Staatlicher Hofkeller, eftersom det finns flera producenter med vin i Würtzburger Stein.

Franken är ett medelstort område i Tyskland med sina ca 6000 ha vinodlingar. Ca 40% består av Müller-Thurgau, ca 20% Silvaner och ca 12% Bacchus, och det är Silvaner som står för de bästa vinerna. I Franken har man också den speciella flaskan, bocksbeutel, som är platt och inte passar i något vinställ. Men flaskorna med glaskork har jag haft stående i källarskafferiet bredvid vinbärsgelén och sylten, så då behövs inget vinställ.

Rhône

Jag njuter fortfarande. Avslappningen känns, och dofterna och smaken är fastetsade. Bättre dag än i onsdags var det länge sedan jag hade. Eftermiddagen avslutades med en timmes massage där jag blev ordentligt genomknådad och avslappnad. Mjuk i kropp och sinne tog jag en promenad innan det var dags för nästa sinnesnjutning. En provning av viner från ett favoritområde: Rhône.

Provningen inleddes med ett glas vitt vin innan vi fick en presentation av området. För mig var det inga nyheter, för det är ju ett favoritområde, och föreläsaren var en njutning att lyssna på. Det är alltid roligt att höra en person som kan sitt ämne så pass bra att han inte behöver fusklappar. Något som jag själv alltid behöver :-)
Jag vet inte om det berodde på att jag ofta dricker Rhône-viner eller om det var att mina sinnen var avslappnade efter massagen, men jag prickade in alla vinerna. Jag tyckte inte ens det var särskilt knepigt trots att de var rätt lika varandra. Det var ett bra urval, med ett vin från varje område, från söder till norr:
2004 Cornas Champelrose, Domaine Courbis, 269:-, Varunummer 82719
2004 Crozes-Hermitage, Guigal, 145:-, Varunummer 2802
2000 Hermitage Marquise de la Tourette, Delas, 228:-, Varunummer 97030
2004 Saint-Joseph Rouge, Domaine Courbis, 179:-, Varunummer 82755
2001 Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron, Delas, 384:-, Varunummer 88657

Mina omdömen om vinerna:
2004 Cornas Champelrose, Domaine Courbis
Medeldjup, blåröd färg. Doften är stor fortfarande ung med den tydliga syrahkaraktären charkuterier, peppar och blåbär. Smaken är drygt medelfyllig, relativt hög syra med balanserade tanniner. Frukten är stor med en tydlig smak av blåbär. Gott, men det fanns bättre i samlingen!

2004 Crozes-Hermitage, Guigal
Tät, blåröd nästan lila färg med svart kärna. Doften är stor, ung, med brandrök, charkuterier, mörka bär och blåbär. Smaken är medelfyllig med balanserad syra och tanniner. Kroppen är medelfyllig och smakar som det doftar av charkuterier och blåbär. Ett bra vin. Det är något tunnare än de andra, så därför placerade jag det som en C-H. Klart prisvärt!

2000 Hermitage Marquise de la Tourette, Delas
Medeldjup, röd mot tegelfärgad. Doften är stor, fortfarande ung med tydlig peppar, korv och röda bär. Smaken är medelfyllig, relativt låg syra med balanserade tanniner. Smaken är mest röda bär. En rätt lätt Hermitage; det finns betydligt kraftigare, med det var gott! Näst bäst enligt församlingen.

2004 Saint-Joseph Rouge, Domaine Courbis
Relativt tät blåröd färg. Doften är stor, ung, fylld med rök, charkuterier, mörka bär, örter, peppar och blåbär. Smaken är medelfyllig med relativt låg syra och balanserade tanniner. Frukten är stor och ger smak av blåbär och rök. Det här var det vin jag kände igen minst, och då var det ju naturligtvis en Saint-Joseph. Det är det vin från norra Rhône jag druckit minst av. Det var ingen som röstade på det som bäst, och det kom långt ner hos mig också, om man jämför kvällens viner.

2001 Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron, Delas
Kvällens vinnare blev vinet närmast staden Vienne. Det var både min och majoritetens vinnare. Färgen är tät, röd med svart kärna. Doften är stor, fortfarande ung och fylld med röda bär, örter och lakrits. Smaken är medelfyllig med relativt låg syra och låg strävhet. Den medelstora frukten dominerades av mörka bär. Gott, gott gott, ett vin med bra klass.

20070124

Skruvkapsyl på andracru-vin i Bordeaux

Fantastiskt, äntligen skruvkapsyl i Bordeaux. Chateau Pichon-Longueville (2:a cru från Pauillac) släpper 12000 flaskor av sitt andravin Les Tourelles de Longueville av årgång 2004. Marknaden är Storbritannien. Heja, heja!!! Bort med de muggiga korkskadade vinerna!

76 kronor i snitt!

Läser i Svd att vinförsäljningen ökat med 45% sedan 1997. Och att vi betalar i snitt 76:- per liter vin. Det blir 57:- per flaska! Om jag söker på bolaget på röda viner upp till 57:- så får jag 118 träffar. Då ingår 39 stycken halvflaskor och 7 stycken av storlek 250 ml. BiB (82 stycken) är inte inräknat. Av de 82 BiB så har 6 stycken ett literpris som överstiger 76:-.
Billigast är Erigone Rubin Mavrud ett bulgariskt vin för 42:-. På vitvinssidan blir resultatet 153 träffar och billigast Via Floriana Princess Királyleányka ett ungerskt vin för 39:-. Båda vinerna reas ut. Jag visste nästan inte om att det fanns så billigt vin! T.o.m. vin jag köper och har i matlagningen brukar kosta mer. Jag är definitivt en av de konsumeter som drar upp statistiken.
Jag erkänner att jag någon gång har köpt ett box-vin, men jag har ännu endast hittat OK vin på BiB, aldrig ett bra vin. Men det är min smak.

Korkskadade viner

Korkskadade viner är trist. En del känner defekten nästan redan man dragit ur korken, medan andra aldrig erkänner den. Jag har arbetat ner min tolerans det senaste året, och hittar korkdefekt betydligt oftare nu. Trikloranisol är verkligen ett gissel, och jag förordar verkligen ett annat förslutningsmedel! Läs gärna Jennifer Rosens kolumn i frågan.

I fredags hade jag tur att öppna en flaska som inte var korkskadad. Jag öppnade en Chinon Les Morinières 2003 från Joseph Mellot 79:-. Jag hade förväntat mig att det skulle vara korkskadat. För knappt ett år sedan köpte jag en halvlåda av vinet, eller rättare sagt 6 flaskor. Jag fick leveransen i två omgångar. Det var ett vin som reades ut, och det fanns inte på det bolag jag brukar handla på. Om det inte finns på det lokala bolaget kan man beställa hem det. Tack för den servicen Systembolaget! När jag skulle hämta ut det sa de att två flaskor hade gått sönder i leveransen. Men det fanns några flaskor kvar, så de beställde hem två nya flaskor från ett annat bolag. Utan att jag behövde betala en enda krona för beställningen. Det kallar jag service det. Men tillbaka till själva vinet. Det verkar som om det finns en anledning till att det var prisnedsatt.

De första två flaskorna var korkskadade så vi vågade inte öppna en tredje den kvällen för vi tänkte att tänk om vi har fel? Vi luktade på vinerna nästa dag, och de var otvetydigt korkskadade. Den tredje flaskan vi öppnade (dagen efter som referens) var precis så som jag hade förväntat mig! Frukten fanns där den skulle och var inte glömd i någon skrubb. I somras öppnade vi den fjärde flaskan, och jag var egentligen inte särksilt förvånad att den var korkskadad. 3 av 4. Inte särskilt bra odds när jag i fredags drog ur korken ur den femte flaskan. Den var OK! Ingen kork där inte! Fredagsmiddagen räddad!

Så frågan är ju nu om de två flaskorna jag fick från ett annat bolag var en annan batch från Joseph Mellot, och jag nu druckit de två icke korkskadade, så jag nu kan förvänta mig att den sista flaskan är korkskadad. Eller om jag bara haft osedvanlig otur och det är i runda slängar 5% risk att sista flaskan är korkad. Det lär jag aldrig få veta.

Bordeaux, Bourgogne eller Rhône?

Till middagen i fredags åtnjöt vi en flaska Chateau Talbot årgång 2002. Talbot ligger i Saint-Julien och är klassad som fjärde-cru i Medocs Grand Cru Classé. Andravinet heter Connétable de Talbot. Av båda vinerna finns det ett fåtal flaskor kvar på bolaget. Vingården är planterad med 66 % Cabernet Sauvignon, 26 % Merlot, 5 % Petit Verdot och 3 % Cabernet Franc så vi får väl anta att det är ungefär de proportionerna i vinet. Det varierar säkert år från år. Det intressanta är inte den exakta mängden av varje druvsort, utan det är att runt 2/3 av vinet består av C.S., 1/4 av M och resten av PV coh CF. Jag brukar bena upp det på det viset, för jag tycker det är fullkomligt ointressant exakt hur många procent det är av än den ena än den andra druvan. Det är proportionerna på ett ungefär som ger en vägledning.

Det här vinet fick mig att tänka på en provning jag var på i höstas, och där jag reflekterade över vilket favoritområde jag har. Då skrev jag efteråt:
"Jag kryper till korset och erkänner slutligen att jag gillar faktiskt Bordeaux-viner. Jag har ju varit lite motståndare till Bordeaux, för jag har tyckt att det finns ju så mycket annat som är gott. Men en bra Bordeaux i medelprisklass, slår helt klart en Bourgogne eller Rhônare i samma prisklass. Som ikväll: Bourgogne 386:- mot Rhône 387:- mot Bordeaux 370:-. Vinnaren blev helt klart Bordeaux. Det är dags att utöka Bordeaux-andelen i källaren."
Till saken hör att när jag började bli intresserad av vin, var det bourgogne som föll mig på läppen, därefter fastnade jag för rhône, och har så sakta börjat närma mig bordeauxregionen.

Vinerna vi provade i höstas var bl.a.
Château Talbot 2001 Château Talbot, Frankrike / Bordeaux/ St Julien, Pris 370:-, Varunummer 4273
Pommard Premier Cru Les Argillières 2002 Domaine Parent, Frankrike / Bourgogne/ Côte de Beaune/ Pommard, Pris 386:-, Varunummer 99050
Cornas Cuvée Vieilles Vignes 2001 Alain Voge, Frankrike / Rhône/ Cornas, Pris 387:-, Varunummer 2853

Omdömena om vinerna föll ut som så här:
Château Talbot 2001
Medeldjup mahogny-färgad. Doften är medelstor, ung med begynnande mognad med tydliga toner av rök, rostade fat, kaffe och choklad. Smaken är medelfyllig med frisk syra, balanserade tanniner, stor frukt, kaffe, rostade fat, choklad och läder. Lång härlig eftersmak. Kvällens bästa vin. Det känns drickfärdigt redan, så 2002:orna jag har hemma får inte ligga så länge.

Pommard Premier Cru Les Argillières 2002
Ljust röd färg. Doften är medelstor, druvig och fylld av röda bär. Smaken är knappt medelfyllig med balanserad syra och tanniner och även här fylld av röda bär.
En bra Bourgogne, men inget jättestort vin.

Cornas Cuvée Vieilles Vignes 2001
Medeldjup röd färg. Doften är medelstor, fortfarande ung, fat, rök, örter, något paprika. Smaken är medelfyllig, knappt medelstor syra, balanserade tanniner, mörka bär, fat. Lång härlig eftersmak. Bra, gott vin, men det vete katten om det är prisvärt.

Speciellt Cornasen skulle jag vilja prova igen om några år. Jag gissar att den är betydligt mycket bättre då.